MI:s Lars Nylin ställer sig frågor om artisters scenkreativitet. Och hittar svaret.
Varför gör inte fler så här? Varför gör nästan ingen så här? Eller som Po Tidholm i Dagens Nyheter summerade det: ”Tänk att det ska krävas en 74-åring för att revolutionera konsertformatet”.
David Byrne på den sista dagen av Rosendal Garden Party i Stockholm blev en tumultuös upplevelse. På ett på alla sätt positivt vis.
Efter rapporterna från hans Broadway-show American Utopia (2018-2022) och den nu aktuella liveversionen Who Is The Sky? gick jag till parkfestivalen på Djurgården med skyhöga förväntningar. Dessa visade sig vara lågt ställda jämfört med vad som serverades. Under mina drygt 50 år med livekonserter har inte många toppat detta. Ingen har varit så sceniskt fulländad, inte ens Kraftwerk och andra grafiska genier i ämnet liveshow.
Geniet nummer ett här är självklart David Byrne själv. Han har förr omdefinierat hur en livespelning av populärmusik kan se ut, med första gruppen Talking Heads, senare som soloartist.
Men det han gör i spåren på American Utopia är något…annat. När floskeln att tänka utanför boxen går till överanvändande bestämde sig Byrne för att tänka helt innanför denna. Det han och hans ensemble gör är att skaka om alla möjligheter som finns till buds i en begränsad box, här en scen med tre väggar.
Inga förstärkare, inga fasta mikrofonstativ, inga trumset fastbultade i golvet och inga monitorer. Alla 11 musiker på scenen bär sina instrument i selar. Total rörelsefrihet. Totalt fascinerande.
Byrne har skapat den helt sladdlösa scenen och inom en given yta följer en salig detaljkoreograferad uppvisning i pop, rock, funk, världsmusik (förlåt), dans, jazzens showband anno dazumal, musikkårer à la militärparader. Människorna på scenen är specialeffekterna. Denna kväll är alla helt i blått. I Oslo innan det var det rakt genom orange.
Geniet som hjälpt Byrne till detta underverk är koreografen Annie-B Parson från Big Dance Theater i New York. Parson började arbeta med Byrne efter att ha gjort underverk med namn som David Bowie (Lazarus) och dansaren Mikhail Baryshnikov.
Rosalía, Lorde, St Vicent och Janelle Monáe är några som tänker i liknande banor, i flera fall inspirerade av Byrne och Parson.
Men den här perfektionen har ingen nått. Att Byrne dessutom har ett sagolikt låtmaterial, även hans senare solomaterial är bärande, och med jämna mellanrum kommenterar tidsandan – ”Love and kindness are the most punk things you can do right now” – gör inte saken sämre.
Jag ler fortfarande två dagar efter händelsen i parken öster om Stockholms innerstad. Men samtidigt gnager tanken: varför tar så ytterst få andra ut svängarna så här långt. Att en 74-åring gör världens starkaste liveshow är på sätt och vis ett svaghetstecken för de unga generationerna.
Lars Nylin
