Spotify fyller 20 år och det finns anledning att blicka bakåt. MI:s Christel Valsinger skriver om att uppleva streamingrevolutionen från två håll: som hängiven lyssnare och som artist som sakta tappat lusten att ge ut musik.
2010 lyssnade jag på min första låt på Spotify. Jag får veta det eftersom plattformen firar sitt 20-årsjubileum med personligt framtagen statistik. “Inte tidigare?” tänker jag men det tog nog ett tag innan jag fick den ”invite” som hörde till lanseringen och som gjorde den exklusiv.
Min första egna Spotifyrelease gjorde jag däremot långt senare – 2016. Det var en ep med fem låtar, eftersom det här var på den tiden då man ännu inte fått lära sig att ge ut en låt i taget för att maxa sina möjligheter till genomslag.
Det låg något nytt och kittlande i att finnas på samma plattform som musiken jag själv lyssnade på. Efter lite detektivarbete fick jag fram mailadressen till en musikredaktör och en av våra låtar hamnade på spellistan Indie Highlights. Succé!
Den digitala eran blev förutsättningen för att en småbarnsmamma med en enkel studio-setup i källaren och en bandpartner på annan ort skulle kunna fortsätta göra musik i 40-årsåldern. Allt kändes lovande.
Men att “släppa musik på Spotify” har med åren inneburit stigande ångest. Du kan göra allt som deras app för självutgivande artister (Spotify for artists) uppmanar dig till och ändå se låten du lagt ner din själ i adderas till noll redaktionella spellistor och begravas i ett överutbud.
Är det då plattformens fel att musikutgivning blivit någon slags Sisyfos-aktivitet?
Det är i alla fall ett resultat av en utveckling där allt fler blivit producenter, samtidigt som antalet konsumenter är ungefär samma. Och anledningen till det ökande antalet producenter beror ju på att det är lättare att både skapa och distribuera sin musik idag. Vem är man att säga att det är fel? På 90-talet var Gate keeping-funktionen i skivbolagsbranschen något vi kämpade emot.
Problemet är retoriken i den nya eran – att vem som helst kan slå igenom om hen bara är relevant och intressant nog. “Alla verktyg finns där, nu är det upp till DIG.” Det är ett effektivt argument. Men för den som inte lyckas slår det tillbaka. Man kan göra allt rätt, skapa fantastisk musik och ändå inte nå ut.
Som musiklyssnare har jag dock för det mesta älskat streaming-eran.
För den som inte vuxit upp i för-digital tid kan det vara svårt att förstå hur starkt begäret efter musik kunde vara. Att man satt redo med fingret på kassettbandspelarens rec-knapp vid radion var för att kunna lyssna på en låt igen. Inte för att det var analogt och mysigt.
Veckopengen räckte i bästa fall till en singel ibland. Och då fanns kanske inte den man egentligen ville ha (Kim Wilde) utan man gick hem från Expert med något med bred distribution (typ Paul Anka). Man fick helt enkelt nöja sig med det som fanns.
Jag skriver inte det här av nostalgiska skäl, utan för att påminna om den fysiska erans begränsningar.
När jag lyssnade på min första låt på Spotify 2010 så valde jag inte nån gammal favorit från förr, utan en nysläppt låt med den brittiska duon Hurts. Det var den aktuella musiken som var poängen. Att kunna plocka ut och lyssna på mängder av ny musik på releasedagen var en lyx. Som musikjournalist har jag förvisso ofta haft tillgång till förhandslyssning, men nu kunde alla höra en låt samma dag som den släpptes, utan att köpa den eller pricka den i radion.
De där tidiga åren med Spotify var roliga och kreativa. Då jobbade jag dessutom på P3 och hittade på konceptet Musikservice där vi, tillsammans med lyssnarna, satte ihop spellistor för särskilda tillfällen: löprundan och bröllopsfesten, pepp och tröst. Det var innan streamingjätten gjorde egna mood-listor.
Sen kom plattformens egna redaktionella spellistor, som gav status och ökad lyssning för dem som hamnade där. “Stream count” blev plötsligt det viktigaste verktyget för att mäta kulturell relevans. Artiklar och reportage började inledas med att slå fast hur otroligt många streams en artist eller låt hade.
Så småningom fick man också lära sig om algoritmerna, de som låg bakom att man presenterades för obekanta artister i linje med ens personliga smak. Som konsument har jag inte så mycket emot algoritmiska rekommendationer, de funkar ofta. Även om de inte är så bra på att överraska och ta mig i nya riktningar.
Men som egenutgivande producent har de varit en ständig gåta. Varför funkar en låt och inte en annan? Någon enstaka gång har de tjänat mig och jag har fått känna rushen när en utgivning streamar på. Tills man upptäcker att det mest betyder att ens låt skvalat förbi i ett flöde av annat märkt #acoustic #dreampop och #sad.
Så vad är Spotifys roll idag och framåt?
Det finns förstås en mängd frågor att hantera. För oss som lyssnar på och skapar musik vore det t ex önskvärt att bolaget tar ledningen i branschen och verkar för transparens kring användningen av AI. Den nyinförda funktionen som bygger på frivillighet räcker inte. Vi som lyssnar vill veta hur musiken skapats för att kunna ta egna beslut om vad som förtjänar vår tid.
En lösning på översvämningen av uppladdade låtar är också brådskande.
Som artist och låtskrivare vet jag dock inte om just denna plattform är min längre. Jag vill inte att min lust att skapa ska dö med det kalla avvisande som en stillastående räknare i Spotify for artists innebär.
Då är jag nog hellre lyckligt ovetande om att ingen lyssnar.
Christel Valsinger
christel@musikindustrin.se
