Popmusiken mår bäst när den tillåter sig att vara lite weird, anser MI:s Christel Valsinger som ser sin favoritgenre bryta sig loss ur gamla mönster.
Det är roligt att lyssna på ny pop just nu. Man kan riktigt höra gnisslandet av tänjda gränser. Hur musikskapare slänger ut formlerna och provar sig fram.
Inte minst i Sverige har popkreatörer börjat frigöra sig från det framgångsrecept som säger att inga risker får tas som kan skrämma bort lyssnare. Musik formad efter data som varnar för skipping rates och algoritmisk glömska.
Det började redan förra året, när Veronica Maggio släppte Sciura och deklarerade att hon var trött på hur svensk musik låter. Att hon ville ”känna något själv först och inte oroa sig över långa intron eller spellistor.”
Maggio var säkert inte först med att vilja göra något annat, men hon formulerade ett skifte, som sedan dess blivit allt tydligare.
Olga Myko, med nomineringar till såväl Grammis, Musikförläggarnas Pris och Denniz Pop Awards, slog i höstas igenom med Use me!!!!!!!, en låt som är avskalad, introvert och svår att sjunga med i.
Fanny Avonne (som även är låtskrivarpartner och producent på flera av Olgas låtar) har efter dunderhiten Tusen spänn skickat ut låtar som smälter samman singer/songwriter-energi med r&b-pop, jazz och lekfull produktion.
Esther, som hört talas om sig i många år, både för egna singlar och som musiker bakom bl a Lykke Li, Kite, Amason och Miike Snow, släppte förra veckan ett strålande bra debutalbum. Fragmentality bryter mot reglerna på flera sätt. Dels genom att låtarna pendlar mellan många uttryck och stilar och därmed står i kontrast till en spellistekultur där låtar ska håller sig till samma humör och stämning (”peaceful”, ”energetic” osv). Dels genom att albumet fått ta tid att skapa. ”Det är det läskigaste man kan ge någonting, att ge det tid”, som hon sa i Morgonstudion i SVT.
Egensinne är också det som gör rutinerade, aktuella svenska popartister som Lykke Li och Tove Styrke fortsatt intressanta. Den senares uppträdande på Sony Live för ett par veckor sedan visade att vi kan vänta oss det oväntade även framåt.
Utanför Sveriges gränser samarbetar Olivia Rodrigo med Robert Smith från The Cure på ett album som rättmätigt hyllats unisont. På 80-talet ansågs man i många kretsar vara ett weirdo om man lyssnade på The Cure. I efterhand är låtar som Boys don’t cry, Inbetween days, Just like heaven och Friday I’m in love popklassiker, trots att de aldrig var skapade för maximal ”reach”. Nu inspirerar det en av samtidens största popstjärnor – född långt efter gruppens storhetstid.
Samtida gränstänjare är såklart också Charli XCX, som dominerade sommaren 2024 med Brat men inte har några planer på att upprepa sig musikaliskt. Efter det drömska, experimentella och stundtals lysande soundtracket till Wuthering Heights, släppte hon i maj singeln Rock Music, som fick Internet att upprört diskutera om det hela rörde sig om ett dåligt skämt. Själv älskar jag den plastigt distade gitarren och medvetet platta texten (t ex ”we take pictures and make stuff together”).
Hon kommenterar det bäst själv i en Instagrampost:
”/…/ all I know is that things can be funny, earnest, sincere, and joyful all at the same time and that’s what i feel about a lot of the things i make.”
Det är med den inställningen utveckling är möjlig.
Christel Valsinger
