Krönika 15 april 2021

Nylin: Grammis engagerar

Grammis engagerar och även så under ett märkligt 2021 som speglar ett ännu märkligare releaseår 2020.

Det ena engagemanget är en ny runda av diskussionen kring Yasin Mahamoud. Efter att denne när detta skrivs nominerats till Årets textförfattare, Årets album och Årets hiphop har den explosion som inträffade efter att han vann P3 Guld åter briserat.

Yasin sitter som bekant åtalad, misstänkt för stämpling till människorov. Allt extra delikat eftersom han enligt åklagare planerade att föra bort en annan känd artist.

Det går på många sätt att respektera reaktionen (så länge den inte utgår från ren rasism). Ännu mer så eftersom Yasin fällts tidigare.

Samtidigt kan åtminstone inte jag tycka annat än det arrangerande Ifpi skriver i ett svar till nyhetsbyrån TT apropå nomineringarna och debatten:

”Det betyder förstås inte att Grammis på något sätt sympatiserar med kriminella gärningar men att vi anser att den konstnärliga prestationen måste kunna bedömas utan hänsyn till det eventuella brott personen misstänks för. Om vi inte kan dra den gränsen riskerar vi och andra hyllningar av konstnärligt skapande att drunkna i mer eller mindre godtyckliga rättsliga eller moraliska gränsdragningar”.

Låt oss ta en ny debatt om Yasin fälls. I nuläget måste det vara det konstnärliga verket som bedöms. Själv tycker jag inte att Yasin gjort ett av årets bästa verk, långt ifrån, men det förändrar inte grundinställningen. Allt annat skulle bli helt ohållbart, en drevets domstol.

Den andra snackisen efter nomineringarna är betydligt trevligare att ta upp. Det är trevligt för Sony och troligen betydelselös för den neutrale att Sony dominerar så kraftigt i vissa kategorier. Men det provocerar många, jag älskar den reaktionen och motivationen framåt.

Det är också trevligt att bemöta förvåningen över att Sony står för alla nominerade i Årets pop. Trevligt eftersom det går att följa upp med fakta utöver att juryn, förutsätter jag, ansett att just de fem stod för årets bästa pop oavsett bolagsmässig hemvist.

Kritiken säger i princip rent ut att Ana Diaz och estraden är tveksamma nominerade. Bland annat anses det vara ”fel” år för dessa. Åter, smak är smak, det får juryn stå för, men även i siffror och recensioner går det busenkelt att motivera, inte minst det om året.

Ana Diaz släppte sitt album till genomgående hyllningar i maj 2020. Det gick in som 20 på listan. När det och i synnerhet låten 100 uppmärksammades på allvar i oktober efter premiären av Så mycket bättre var det fortfarande Grammisåret 2020.

Samma med estraden. Man kan uppenbarligen hävda att 2019 var estradens års. Men likväl hade teamet fyra topp 10-singlar under 2020 och albumet Mellan hägg och syren kom i september 2020 med ett antal miljonstreamare.

Det blir intressantare att höra vilka som borde ha valts in i stället än att på så lösa grunder ifrågasätta dessa två.

*

Årets Grammisgala äger rum den 3 juni.

*

Apropå dominans: Atenzia står för fyra av fem i kategorin Årets dansband.

*

Music Company Ten säljer 1000-talet låtar i sin backkatalog till ett nederländskt-amerikanskt bolag. Är detta det första svenska exemplet på de katalogköp som t ex Hipgnosis uppmärksammat stått för? Njae, svarar Ten-ägare Ola Håkansson. Se separat artikel.

*

Missa inte dokumentären om studion Rockfield på SVT Play.

Lars Nylin