MI:s Lars Nylin fascineras i veckokrönikan av parallella utgivningar med Paul McCartney och The Rolling Stones, möjliga avsked. Men det blir också en rad notiser.
Hans röst var saklig, ganska lågmäld, men ändå engagerad. När jag först började följa med i popmusiken på allvar blev Kaj Kindvall i SR:s Tio i Topp snabbt den mest pålitliga gurun. Där och då stod han för fakta och insikt. Ni som inte var med kan inte ens ana hur bra det kändes i en era innan bredd och djup om popmusik i media.
Men jag minns i dag inte alls hur han hanterade att Paul McCartney med sitt Wings och The Rolling Stones samma år, 1973, kom med två album som jag som 15-åring älskade men som förståsigpåarna såg som former av sell outs. Wings Band On The Run och Stones Goat Head Soup innehöll båda formidabla singlar i Band On the Run, Jet, Angie och Doo Doo Doo Doo Doo, men nånstans där stannade cynikerna. Det övriga ansågs inte hålla måttet jämfört med mästerverken med The Beatles på 1960-talet respektive Stones mäktiga albumsvit i skiftet till 1970-talet.
Jag är dock övertygad om att Kindvall hanterade det utmärkt. För han älskade och älskar tidlös bra pop och detta var just det, oavsett vad som hade hänt innan.
Jag som kom sent in i dessa giganter, familjen hade inte grammofon förrän just 1973, kan inte undvika att tänka på 1973 när de inblandade, numera farbröder 80 plus, fascinerande nog är parallellt skivaktuella även försommaren 2026. Mer än sex decennier efter när de myntade hela formen poprock, fem efter mina första seriösa möten.
I ett klassiskt exempel på klyschan att världen är allt bra liten är det även samma producent, Andrew Watts, som rattat såväl McCartneys Liverpool-nostalgiska The Boys of Dungeon Lane som Stones juli-album Foreign Tongues.
Just i Watts hittar jag även mina enda konkreta problem med utgivningarna. Jag gillar inte alltid hur han låter dagens komprimerade streaminganpassade ljud möta försök att låta som då, och då är då faktiskt ofta just runt 1973. Stundtals blir det ganska platt.
I övrigt är det mycket värdiga utgivningar. I fallet McCartney åtminstone i de mer nedtonade, avskalade låtarna bland det som fångat mig mest sedan Wings-åren.
I fallet Stones är jag ännu inte lika begeistrad, men greppen är så pass lössläppta att det går att hoppas på mycket mer när gäster som Robert Smith kommer in i handlingen. Eller för den delen McCartney, han finns uppenbarligen med på Foreign Tongues likt han gjorde på 2023 års Hackney Diamonds. Där ju Stones ihop med Lady Gaga visade i soulgospeln Sweet Sounds of Heaven att de kan sopa banan även med dagens popelit.
Just när McCartneys album släppts 29 maj såg jag på sociala medier att någon noterade: ”tänk att en McCartney-platta inte ens streamar 5000 per låt”.
Några dagar senare ser det bättre ut, albumet ligger på i snitt 300 000 per låt och första singeln, fantastiska Days We Left Behind har passerat tre miljoner. Stones första två singlar från Foreign Tongues ligger även de på siffror som motsvarar exempelvis Joakim Bergs nya soloplatta.
Men även om McCartney och Rolling Stones skulle stanna där de är nu i streaming förändrar det inte faktum:
Om detta blir deras avskedsverk på skiva, inte osannolikt, är det vackra sista ord. Final för en era som helt omformat musiken. Jag är både rörd och glad över att ha fått vara med på resan från den där transistorradion 1973 till i dag.
En del av er kan dessutom lägga tio år till på den resan, grattis.
*
VM-genrepet mot Norge var en hemsk historia. Tur att vi har så många VM-låtar att det snart finns en för varje spelare i startelvan.
*
Sveriges Televisions K special presenterar en rad måste-titt i sommar: Redan på måndag finns John & Yoko: One to One och Marc by Sofia om Marc Jacobs att se. Senare i sommar följer hyllade dokumentärer om Marianne Faithfull och det brittiska 80-talsbandet Culture Club med Boy George.
*
Jag hävdar envist att Lars Bygdén med ära står jämförelser med ”americana-namn” som Christian Kjellvander och The Tallest Man On Earth. Samma gäller för pinfärska albumet War [Massproduktion/Ella Ruth Institutet].
*
Missa inte att Lira – en läcker tryckt tidning! – har nytt nummer ute. Sommarnumret innehåller bland annat 24 sidor festivalguide, intervju med lysande Anastasia och ett porträtt av ”tunnebanetrubaduren” William Sundman Sääf.
*
Robyns tre tänkta framträdanden på Avicii Arena i juli blir hastigt en konsert på 3Arena i oktober. Intressant vändning.
*
Jag har inte riktigt greppat Jocke Bergs nya soloalbum ännu, övriga Kent saknas på flera sätt, men låten Land är en hudknottrande tillbakablick på uppväxtens Eskilstuna.
*
Johan Norbergs självbiografiska Gitarristen [Mondial] är en klart rekommendabel samling historier om en musiker- och krönikör-karriär. Missa definitivt inte kapitlet om Max Martin.
Lars Nylin
