MI:s Lars Nylin spanar in årets Grammisnominerade och ser en dödförklarad genre visa alla sorters livstecken.
”Tycker dom, ja!”
Den som har varit med ett tag, ett bra tag, minns hur trion Magnus, Brasse och Eva i SVT-klassikern Fem myror i sketch efter sketch gjorde fraserna ”Tycker han ja!” och ”Fel! Fel! Fel!” odödliga. Dessa ord blev eviga associationer till faktumet att man inte alltid ska vara så jäkla tvärsäker om saker och ting.
Så inte heller gällande genrers död och överlevnad i populärmusiken.
Jag vet inte vem som var först här hemma att dödförklara rockmusik i dess alla skepnader, en misstanke pekar i riktning 00-talets ständige sanningssägare Alexander Bard. Hursomhelst: de som de senaste decennierna tvärsäkert torgfört sådant förtjänar efter att ha sett årets Grammis-nomineringar ett smiskande ”Fel! Fel! Fel!”, rent av ett: ”Tyckte dom, ja!”
Rockmusik i olika former tar i årets nomineringar inte bara centrala roller, rockmusik regerar. Visst, Ghost och Viagra Boys står ensamma för mycket av det intrycket. Men inkluderar man även Anna von Hausswolff under paraplyet rockmusik blir dominansen påtaglig.
Till det kommer sedan genreklasserna. Som självklart endast innehåller rock, men som också inkluderar namn som mycket väl kan växa ut till kommande generella Grammis-dominanter.
Som Nektar, front för den formidabla våg av elektriska gitarrer som svept över landets klubbar de senaste åren.
Där ska för övrigt Kent ha ett stort inflikat tack från oss rockromantiker. Namn som Thåström och den ständigt närvarande Hurula, med även nu – har hållit rockfanan högt även när den varit som mest vindstilla, men det går inte att komma ifrån att Kent gjort avtryck i vissa musiksjälar som nu exponeras i exempel på exempel. Ett inflik till: att Hives och Hellacopters också är nominerade bara understryker spaningen härintill.
Det ska bli mycket intressant att se hur de elektriska gitarrerna står upp i Annexet 29 april. Oavsett prisutfallet den gången förutsätter jag att något av de unga banden, grundförslag Svart Ridå, syns på scenen som bild av att detta inte var en engångstrend. Svart Ridå, liksom givetvis Anna von Hausswolff, visar också att fenomenet rock inte bara är något för unga och gamla farbröder.
Tack Grammisjuryn för årets många hårda ryggdunkar.
Lars Nylin
