Tankegången är troligen märklig för de flesta. Frågan omöjlig. Men för andra av oss är den uppenbar i en tid när det mesta listas och rankas: vi vet att Max Martin är den mest populära svenska musikexporten, följd av åtskilliga bästsäljande namn i allt från K-Pop till metal – men vem är den bästa?
Mitt förslag är sedan några år tveklöst Anna von Hausswolff. Det som denna göteborgska gör med röst, orgel och alla sinnesspjäll öppna är många gånger krävande. Men för den som vill är det också djupt fascinerande och omtumlande. Nya albumet Iconoclasts är troligen också hennes mest tillgängliga, detta trots inslag som 70 minuters speltid och ett 11 minuter centralverk i titellåten.
För mig är det omedelbart årets starkaste svenska utgivning.
Världens recensenter är hittills minst lika positiva. I brittiska The Guardian utnämner veterantyckaren Alexis Petridis det till veckans album och ger betyget fem stjärnor. I ett försök till beskrivning, egentligen en omöjlig uppgift, summerar Petridis: ”Från droneklanger till spektakulära popmelodier.” Han skriver vidare: ”Von Hausswolff tycks inte vara en artist som vill utmana Sabrina Carpenter eller Taylor Swift” – milt uttryckt ett korrekt konstaterande. Men han tycker samtidigt att ett spår ”Låter lite som Lana Del Rey, om Del Rey hade bestämt sig för att sluta i botten av en brunn.”
Korrekt, det är lätt hänt att tankarna far iväg när man ger sig in i denna ljuvt omtumlande musikresa.
The Guardian blev bara först att hylla Iconoclasts, Von Hausswolffs sjätte album. Snart har prestigefyllda tyckarkällor som All Music, Clash och Slant följt. På sajten Metacritic, som väger samman recensioner i USA och Storbritannien, är albumet det näst mest hyllade nya från andra halvåret. Magasinet Mojo ger fyra i betyg och beskriver hyllande: ”Djupt som Marianergraven”. Djuphavsgraven i Stilla Havet är 11 034 meter. Det är djupt.
Men det ”djupa” kan självklart också vara avskräckande även för den som söker sig längre än till Sabrina Carpenter. Kärnan i Von Hausswolffs musik är bombastisk och mäktig. Men det finns ingångar även när hon trampar på som intensivast med sin orgel. Mountains Crave från 2012 års Ceremony är möjligen den effektivaste dörröppnaren av den sortens Von Hausswolff. Den har snart spelats 7 miljoner gånger på Spotify.
Men troligen finns det några spår på Iconoclasts som kan nå högre med draghjälp av sina gäströster: Iggy Pop i The Whole Woman och Ethel Cain i Ageing Young Women. Det är i båda fallen kraftfulla popgotiska ballader och bland det mer lättsmälta i kollektionen. Redan namnen säger en del om respekten som Anna Von Hausswolff nått även lite utanför det avantgardistiska sammanhang om har basen i. Det gästspel som berör mig mest är dock från mycket närmare håll: systern Maria von Hausswolff i sist vokalspåret Unconditional Love. En minisymfoni som att döma av Spotify-statistiken uppenbart drabbats av sen placering på det långa albumet, förhoppningsvis hittar många fler dit så småningom.
Det går heller inte att glömma en helt central medverkande musiker, den Berlinbaserade saxofonisten Otis Sandsjö, på tal om genier på export.
Till sist ett recensionscitat ytterligare om Iconoclasts. All Music beskriver: “She explores Baroque maximalism, threaded alternately and sometimes simultaneously with folk music, doom metal, goth, experimental rock, drone, industrial moments, and indie chamber pop. She employs strings, reeds, and winds, as well as a rock band. For newcomers, this album presents a near perfect, accessible entry into her recordings.”
Den med hyfsat öppna popmusikaliska sinnen som inte blir nyfiken efter detta bör läsa citatet en gång till.
*
In Memoriam Ted Ström (1944-2025). Mångsysslaren Ström gjorde så mycket mer än magiska Vintersaga. Förr ljuvliga låtar som Hon kom över mon (Contact) och Jag och du (Norrbottens järn), senare bland annat filmmusik till Lars Molin.
*
Nytt från Christian Kjellvander, Anna von Hausswolff, H. Self, José González och Toni Holgersson. Intensiva dagar för en älskare av kärv svensk melankoli.
*
För en älskare av kärv internationell melankoli är The Cure OCH Nick Cave på nästa års Way Out West någon form av bingo.
*
Låten släpptes 1 april 2007 men är så långt från ett aprilskämt det går att komma. I veckan hypnotiserades jag helt av Michelle Gurevichs Party Girl när den dök upp i den danska krimiserien Legenden [Netflix]. För mig var detta möte mellan Nico, Lou Reed och Leonard Cohen en nyhet nästan två decennier efter att låten släpptes. 15 miljoner spelningar på Spotify visar att andra haft bättre koll. Märkligt nog kommer kanadensiskan, som uppenbarligen lever i Köpenhamn med dansk hustru, till Stockholm och Fasching i december. Räkna iskallt med att jag hoppas att vara på plats.
*
Florence + The Machine Everybody Screams. Wow!
*
Det florerar åtskilligt med åsikter om Spotify. Här är en till: 713 miljoner månatliga användare är en mäktig siffra.
*
Ingen hiphop på Billboards topp 40. Det är första gången på 35 år som USA-listan ser ut så. Delvis beror det på ändringar i regelverket för listan, men långt ifrån helt. Intressant analys här i Stereogum: https://shorturl.at/xAJbf
Lars Nylin
