MI:s Lars Nylin lyssnar på Thåström som i en aktuell release bryter rejält mot ett antal oskrivna regler för hur man ger ut musik år 2026.
Finns det orsak att jubla över att en artist släpper ett tredje livealbum på endast drygt tio år i en tid när man knappt lyssnar på livealbum, ja knappt på album överhuvudtaget?
I fallet Thåström blir svaret ett distinkt ja. Hans nya livedokument Flytta isbergen, vattna svärmorstungan, ta med soporna ut – därtill en dubbel-LP som vinyl – bryter mot alla regler för vad en artist, major eller indie, bör göra år 2026. Det finns inte ett låtfokus eller ett TikTok-moment så långt ögat kan nå. Det bara händer.
Som fan är det bara att flyta med och konstatera att den 69-årige Högdalen-exporten fortsätter att ge mig ja även på en annan lätt rodnande fråga: Är det rimligt att sätta en svensk rockpoet helt på samma piedestal som Nick Cave och andra uppburna eviga rockkreatörer?
Flytta isbergen… sammanfattar sömlöst det som upplevts under hans turnéer 2022-2025. Vid releasepartyt förra veckan – snacka om trevligt old school, förresten – skvallrade en involverad om att Thåström gett direktivet ”bort med allt bredbent!”. Och i synnerhet inledningen, mycket baserad i de senaste albumen, bildar en svävande lugnt suggestiv matta av EU-blues och den poesi som blir allt subtilare ju närmare Joakim Thåström kommer 70, en fascinerande utveckling.
Med bland de 15 spåren som spelades in på konserter i Stockholm, Malmö, Göteborg och Köpenhamn blixtrar det även till i spår som åtminstone är bredbent på ett Thåströmskt sätt: Körkarlen, Ingen spelar blues som Jeffrey Lee Pierce, eller den till nutiden fransformerade Ebba Grön-låten Flyktsoda.
Extra plus för få låtmässiga dubbleringar från de nämnda två tidigare liveplattorna Som jordgubbarna smakade… (2012) och Klockan 2 på natten, öppet fönster… (2020), liksom för att gitarristen Christian Kjellvander får så mycket utrymme för sin udda genialitet. Att även Imperiet får vara med (inklusive Märk hur vår skugga) gissade nog den som upplevt de senaste resorna.
Personligen hade jag skiftat avslutningsspår mellan Det bästa av allt och Södra korset. Men man kan inte få allt ens av Thåström.
Det är för övrigt trevligt att notera att Sony Music tycks låta Razzia-etiketten överleva även efter att dess Martina Ledinsky gått till annat uppdrag (Dalapop). Nytt från Hurula, Joel Alme och nu Thåström tyder åtminstone på detta.
*
Apropå etiketter med profil: grattis till Arketyp för fem eller sex grammisar, beroende på hur man räknar. En labelromantiker gillar sådant även år 2026.
Lars Nylin
