MI:s Lars Nylin har lyssnat på Rosalías nya album Lux och skriver: ”Det är som om Kate Bush, Björk, Queen och Daft Punk med lyckat resultat AI-klonats med flamencokungen Camarón de la Isla och sopranen Montserrat Caballé.”
Nyligen satt jag i en bil längs motorvägen A-7 genom Andalusien och filosoferade med min författarvän Sigge om det trevliga men lätt absurda i att vi båda jobbar för att nå ut med böcker på svenska till svenskar som lever i den sydspanska regionen. Tala om att verka i något slags exporterad blågul bubbla, angenämt men ganska märkligt.
Då överfölls vi plötsligt i någon cool andalusisk radiokanal av Berghain, den första singeln från det fjärde albumet med Rosalía. Första lyssning av detta möte mellan Hildegard van Bingen och nuets alla beats är milt uttryckt häpnadsväckande, gästerna Björk och Yves Tumor mildrar knappast reaktionen: ”Vad tusan var det jag var med om och hörde här?”
Inte långt ifrån där vi åkte, i A Tempo Estudios i Sevilla, har det katalanska underverket Rosalía, spelat in delar av ett album som arbetar med ungefär motsatsen mot det jag och Sigge pysslar med i vårt pr-jobb. Lux är visserligen i långa loppet ”spanskt” (eller ”katalanskt” är kanske säkrast skriva) med sin grund i Rosalías start i flamenco och spansk folkmusik i allmänhet. Men det som i det läget redan överväldigat en är känslan att ha hört 18 spår som är extremt lite begränsade av geografi.
Att texterna sjungs på 14 språk är en aspekt. En annan är att Lux, latin för ljus, samlar allt från opera, klassiskt till hiphop och, ändå, pop – uttryck från sisådär tusen år även om det i högsta grad landar i 2025.
Jag minns få album någonsin av en megakommersiell artist som tyckts så globala och utan gränser som detta. Det är ytterst retrofuturistiskt. Det är dessutom ett ytterst starkt feministiskt avtryck.
När global spanskspråkig musik (alltför) ofta är ytterst lättuggad är Lux hyperambitiös. Den är uppdelad i fyra satser a la klassiska verk, operaarior växlar av electronica, bombastiska körer följs av poprefränger. Det är som om Kate Bush, Björk, Queen och Daft Punk med lyckat resultat AI-klonats med flamencokungen Camarón de la Isla och sopranen Montserrat Caballé. London Symphony Orchestra, dirigerad av Daniel Bjarnason bygger slott av stämningar. Men trots allt med slutresultatet pop. Ett mästerstycke i sig.
Uppenbarligen hade svenska Sony Music en förhandsuppspelning av albumet i ett galleri i Stockholm. Sådant trodde jag inte att skivbolag gjorde längre. Det säger en del om den status som Rosalía så välförtjänt har byggt.
Jag kommer troligen inte att lyssna många gånger rakt genom på Lux, därtill kräver albumets 49 minuter allt för mycket fokus i en infobrusande tid. Men här och nu är jag lika imponerad som de recensenter som tagit Lux till betyget 97 på Metacritic och 4,8 på Kritiker.se och kallar det mästerverk.
Det är ett album att presentera för de många som klagar över att det inte längre görs album-album som förr.
Lars Nylin
