MI:s Lars Nylin om fenomenet Velvet Sundown, helgens mest omtalade okända band. Eller ska vi säga ”band”?
Den amerikanska gruppen Velvet Sundown har haft en intensiv start på sommaren 2025. De har redan släppt två album, Floating On Echoes och Dust and Silence. Ett tredje är på väg, Paper Sun Rebellion kommer om två veckor.
Men slitet har betalat sig. Velvet Sundown har redan mer än 500 000 följare på Spotify, 6000 av dessa i Stockholm. Låten Dust On The Wind har lika många strömningar redan på Spotify. För ett indieband med rötter i Kalifornien, tycks det, är det en mycket bra start – många etablerade band i fältet nypsykedelia/folk skulle vara glada över sådana siffror. Det har spritts bilder när ett nöjt band firar med hamburgare på någon sylta.
Men Velvet Sundown existerar inte. Åtminstone inte som fysiska människor och musiker. Sångaren Gabe Farrow och hans tre vänner är AI-genererade. Det är inte vintage-instrument och Farrows lätt vindpinade röst som ligger bakom Dust On The Wind, det är med all säkerhet någon av AI-plattformarna Udio eller Suno som stått för den biten. När olika medier, inklusive åtskilliga Reddit-trådar (och en på Flashback) sett genom konceptet Velvet Sundown fick den nya teknologin i många sammanhang en sorts uppmärksamhet den inte fått tidigare. Och reaktionerna var inte nådiga, ofta med spetsen riktat lika mycket mot Spotify, de flesta hade stött på ”bandet” där, som mot AI-generering i sig.
Mer kunniga på AI-genererad musik i min omgivning ryckte på axlarna över den plötsliga stora reaktionen. ”Det där har vi ju sett på väg under något år nu! Flera AI-akter är betydligt större än detta!”
Det stämmer. Inte ens i bandfältet är Velvet Sundown först. Jag minns själv hur jag noterade att en grupp kallad Dandara hösten 2024 beskrevs som ”det första AI-skapade bandet”. Och namn som The Devil Inside och Flaherty Brotherhood har nämnts i många Reddit-trådar som diskutera vad som är AI eller ej. The Devil Inside är till och med större än Velvet Sundown, med 700 000 månatliga följare. Det kubanska bandet Concubanas spelade 1973 in albumet Rumba Congo och splittrades 1992, deras album finns nu på YouTube. Korrekt, det är AI-musik. Den som vill forska i andra exempel kan kolla “Fans gillar även” på Spotify, där smyger många exempel under namn som dessa.
Men Velvet Sundown är ändå unika. Det är inte märkligt att den stora reaktionen kom nu.
Mig veterligen har inget AI-band så uppenbart seglat upp mitt i den ”riktiga” musiken i sin genre. Jag insåg det först efteråt, efter den stora medieuppmärksamheten, men Dust On The Wind syntes faktiskt på min Discover Weekly förra veckan. Att ha lyssnat tokigt mycket på akter som Neil Young, Byrds, Creedence, Pink Floyd och Neil Young övertygade uppenbarligen Spotifys algoritmer om att jag är ett potentiellt fan av Velvet Sundown.
Och det är jag. Hade jag hört låten oförberedd hade den passerat som helt rimlig i sin sort. Däremot hade jag inte fallit för gruppens två album. Dessa tål ingen djupare granskning. Det blir snart en mycket platt och generisk känsla. Dessutom låter ”Gabe” olika i varje låt, redan det skapar misstankar.
Och till och med oförberedd hade jag nog reagerat på bilderna på gruppen, de i sig doftar AI oavsett hur det var med musiken: softade, konturlösa gester, som dålig AI-reklam. Möjligen hade jag genomskådat den hyllnings-blurb från Billboard som spreds kring bandet, Billboard hade i det skedet aldrig skrivit om Velvet Sundown. Det citatet är nu borttaget från gruppens presentation. Att ingen i Velvet Sundown gjort avtryck i sociala medier, eller att bandet inte fanns på Instagram förrän 27 juni är inte sånt jag kollar upp när playlisten rullar.
För att sammanfatta: vad gör vi åt saken?
Antagligen inte särskilt mycket, utöver att även Spotify bör avkrävas att märka ut troligt AI-genererat material, exempelvis Deezer gör det (det ska flikas in att Velvet Sundown även finns på de andra större tjänsterna). Nu dök Velvet Sundown upp på spellistor som Vietnam War Music och Good Mornings – Happily Positive Music to Start The Day helt utan kommentarer.
Vissa av oss kommer troligen aldrig att acceptera storheten i AI-musik, det där om mänskliga hjärnor, känslor, hjärtan, och, om man vill, skrev, är en evig sak för oss, en utgångspunkt. Vi vill indirekt eller direkt, live, kommunicera med människor med sina fördelar och brister. Konst skapat av människor säger något om världen, för oss på den här sidan skranket gör inte AI-konst detta.
Åtskilliga andra, troligen majoriteten, bryr sig inte ett skvatt, bara det låter underhållande och proffsigt.
Allt det där går inte att ändra hur många petitioner vi än skriver på. Upphovsrättsorganisationen CISAC bedömer i en studie att omsättningen för AI-genererad musik fram till år 2028 kommer att öka till 40 miljarder och stå för 20 % av streamingtjänsternas omsättning. Det är symtomatiskt att CISAC:s ordförande Björn Ulvaeus själv använder AI i en kommande musikal.
Självklart allvarligast: om AI-musiken seriöst vaskar ut den streamingpott som fördelas. Har Spotify rentav en del i exempelvis Velvet Sundown? Det är snarast där frågetecknen bör ligga.
Detta är bara början, men något säger mig att Velvet Sundown kommer att bli åtminstone en asterisk i historieskrivningen av AI-musikens entré.
*
På en punkt fnissade jag efter att Velvet Sundown analyserats: i biografin står att sångaren ”Gabe Farrow” även spelar Mellotron. Som en hardcore älskare av detta fascinerande instrument från sena 60-talet kan jag tycka att de som skapat borde skrivit in i prompten att en Mellotron då borde höras tydligt på de två albumen.
Lars Nylin
