MI:s Lars Nylin kände sig skönt mörbultad av hårdrock/metal den gångna helgen, och överlevde att berätta.
Denna eviga hårdrock/metal. Jag har genom åren kämpat, tro mig, för att komma undan denna försyndelse från pojkrummet. Men det går liksom inte. Den bara finns där, pockar och bubblar och vill ha utrymme från soul, kraut, triphop, singer/songwriters, world, jazz, electro och annat typgodkänt som det lyssnats på genom åren.
I helgen var det ett tag extremt. Genrens överfall var totalt.
Jag läste i media massor om Sweden Rock Festival, som jag ännu en gång misslyckats att ta mig till. Som surrogat såg jag om den aktuella SVT-dokumentären om festivalen. Av utbudet på årets Sweden Rock blev jag extra nyfiken på gruppen Horndal, eftersom de gästats av klaviaturgeniet Martin Hederos – jag föll givetvis pladask under flitigt Spotify-idisslandet av bandet från Dalarna och Stockholm.
Men det var mycket mer: I sitt nyhetsbrev skrev branschtyckaren Bof Lefsetz långt, extra långt till och med för att vara han, om dokumentären Becoming Led Zeppelin, som nu går att streama. På många sätt började ju resan hårdrock med Jimmy Page & co så den nyheten passade som hand i handske. Alla slags media skildrade också under lördagen flitigt hur Iron Maidens Bruce Dickinson anslutit sig till artister som sågar mobiler på konserter. Visst, kritiken känns igen från en genrebroder, Tobias Forge i Ghost. Dagarna innan hade Europe synts i TV4 Nyhetsmorgon. Inom kort har Debaser i Stockholm – Debaser! – uppvärmingsparty inför Iron Maidens två utsålda kvällar på 3Arena i Stockholm.
Ni hör, det går inte att komma undan.
Möjligen är det så att 2025 är året när vi alla ska hantera vår inre hårdrockare och att startflaggan viftades nu.
Det finns då begåvat nog ett antal möjligheter till förkovran utöver den ständiga floden av plattor förpackade likt K-Pop-releaser (fråga: hur många veckor under året toppas Sverigetopplistan INTE av hårdrock/metal när det handlar om vinyllistan och den för fysisk försäljning? Kan inte vara fler än det går strängar på en Stratocaster).
Fram till september pågår utställningen Total Metal på Kulturhuset i Stockholm med Ika Johannesson som kurator. En utställning om såväl sociologin som grafiken i genren. ”En extrem nostalgitripp för alla som var med på ett hörn när denna musikscen växte fram, samtidigt som utställningen också pekar fint framåt mot nya generationer band” skrev Aftonbladet. ”Ogenerad skräpkultur och briljant effektsökande kitsch på ett plan, gränsöverskridande avantgardistisk konst på ett annat” fortsatte Expressen. Som överkurs kan sedan boken Blod Eld Död från 2011 av Johannesson och Jon Jefferson Klingberg plockas fram ur hyllan. Blod Eld Död går backstage och berättar om fenomen, händelser och personer som satte sin prägel på den svenska Heavy Metal-scenen under tre decennier. Den tar även könsroller, pengar och politik kring genrens många grenar. Lika evig som genren.
Vilket leder oss in på en ny bok från 2025. I Monstervrål och änglasång. En liten sociologi om om heavy metal [Bo Ejeby Förlag] tittar den tyske sociologen Hartmut Rosa på frågan Vad är det som är så lockande med en genre som utomstående ofta avfärdar som skräp?
Jag lockades under veckans metalorgie av en recensionsfras ur den tyska tidningen Metal: ”För metalfans är When Monsters Roar and Angels Sing ett absolut måste att läsa. Inte bara för att kunna svara mer uttömmande och kompetent nästa gång du får frågan ”Varför lyssnar du ens på det?”, men också för att bättre kunna förstå dig själv och din omgivning.”
Men det finns även annat än hårdrockens sociologi att utforska om man inte nöjer sig med larmet.
Tillbaka till Horndal. Gruppens senaste verk Head Hammer Man är ett bevis på att metal kan berätta fängslande historier bortom drakar, svärd, inre demoner, och andra genreklyschor. Albumet nådde tre ettor på Sverigetopplistan förra våren och följdes upp med en roman av gruppens sångare och gitarrist Henrik Levahn. Allt på temat Alrik Andersson, en fackföreningsledare i gruppens Horndal i början av 1900-talet.
Rätt uppfattat: där finns inte ett brinnande svärd eller tanks i sikte! Samma hos aktuella Iron Maiden, som inspirerats av verk av Umberto Eco, Joseph Conrad, CS Lewis, William Golding, Aldous Huxley, HG Wells.
Fansen upprepar alltid att metal/hårdrock är mer än bara musik. Att det inte minst är genrer – dom är ju otaliga – som uttrycker mer känslor än det mesta i dagens ofta i många bemärkelser autotunade flöde. Inte minst uttrycker den ett behov av eskapism. Som kollega Christel Valsinger skrev nyligen när hon sett Ghost: ”Eskapism är ett sätt hantera det mörker som brer ut sig i världen just nu.”
Möjligen blir det att forska djupare i allt detta genom sommaren. Den gånga helgen gav en radda uppslag.
Eller så blir det bara ideliga spellistor med Deep Purple, Black Sabbath, Neon Rose, Sir Lord Baltimore och annat som studsade mellan pojkrummets väggar. Det duger gott även mellan gubbditots.
*
Sagan Håkan Hellström. Så fantastisk. Må den aldrig sluta skrivas.
*
Kategorin ”Sveriges bästa musik i reklamfilm” återinförs på Roygalan. Ni anar applåder härifrån.
*
Mobland på SkyShowtime doftar kort in serien mästerverk i många detaljer. Inte minst musiken. Introt är Starburster av irländska Fontaines DC, scoremusiken av Ilan Eshkeri.
*
Lars Nylin
