Krönika 8 augusti 2022

Nylin om favoriten Way Out West

Way Out West. Med risk att trampa någon på tårna skriver jag de tre orden med vördnad. Som den svenska festivalsommaren kommit att utveckla sig är detta för mig numera den enda existerande svenska festivalen som skapar rysningar av välbehag. Inför namn på aktuella akter, men inte minst kring minnen.

Årets upplaga av Way Out West är inte minst en påminnelse om att väsensskilda genrer kan samlas under samma tak, eller paraply om skyarna skulle välja att öppna sig. Att Way Out West ibland provocerat vissa med sin attityd till kost och annat applåderar jag, all rimlig förändring stöter tidvis på motvind. Dessutom har det alltid varit vettiga tankar även om Oatley-ödet inte alltid var med festivalen.

Jag kommer inte heller denna gång att vara på plats. Redaktören har med åldern blivit för bekväm för att bo i angränsande kommun, i synnerhet i år – med även Ed Sheeran liveaktuell i Göteborg – blev fixande av vettigt boende inom krypavstånd knepigare än alkemi.

Jag är därför fasligt avundsjuk på er som kommer att få se Nick Cave och Thåström i samma göteborgska grönska som First Aid Kit. För att inte tala om Michael Kiwanuka och Kite. Frågan är om inte de två sistnämnda är de jag ivrigast hade räknat ner till under promenaderna mellan de olika scenerna.

Räknar jag rätt är det 25 år sedan första Way Out West, en smått obegriplig siffra eftersom jag fortfarande ser för mitt inre Primal Scream, Erykah Badu, The Hives, The Pogues och Regina Spektor. Minnet börjar grumlas, men jag tror också att det var första gången jag såg Kanye West.

Året efter gjorde Neil Young ett av de starkaste framträdanden jag sett med kanadensaren, men även nämnde Nick Cave var där – som del i Grinderman – och inte minst Sigur Rós, det isländska bandet som känns som skapat för festivaler som Way Out West.

Det var länge sedan jag var med er på plats Ola Broquist och Patrick Fredriksson på Luger, men jag tackar likväl för twentyfivesomething upplagor av er strålande festival.

Det har funnits andra starka svenska festivaler efter 2007, men bara ett Way Out West. Cyniska kommentarer om dagarna i Slottsskogen rinner busenkelt av mig. Tack för showen jag inte ser men ändå njuter av.

*

Miljardstrecket passerat för Harry Styles As It Was på Spotify. Jag älskar när tidlösa poplåtar når nivåer som bara mer uppenbart tidsmarkerande låtar rör sig på numera.

*

Starkt och välarbetat om låtskrivaren Tommy Tyspers tragiska öde av journalisten Robert Börjesson, måsteläsning för den med Premium hos Expressen: shorturl.at/fIJST

*

Är nu inget större Rolling Stones-fan, men jag ser ändå något lätt förminskande i Gaffas rubrik efter Friendsframträdandet nyligen: ”Kultfigurer bjuder på godkänd underhållning”…

*

När kommer de första vallåtarna? Eller är det fenomenet placerat i populärmusikens dammiga arkiv för gott?

*

Lamont Dozier, en av pophistoriens skickligaste låtskrivare och arrangörer är borta vid 81. Tack för musiken.

*

Industrityckaren Bob Lefsetz vred och vände på Beyoncés streaming av nya Renaissance i ett av hans ”letters” i veckan. Men om resultaten är överraskande magra på singellistan går det inte att komma runt ett imponerande faktum: Beyoncé blev med det nya albumet första kvinnan med sju USA-ettor på albumlistan.

*

Torgny Söderberg, tack för hittarna. Några handskakningar är mina enda personliga minnen av dig, men redan dessa signalerade en mycket speciell karaktär i branschen. Vila i frid.

Lars Nylin