Krönika 5 oktober 2021

Nylin: kvällen när allt kändes möjligt

Innan tillställningen hade jag tänkt att ångesten kanske skulle slå till som en blyslägga redan i entrén.

Hur skulle det kunna undvikas efter 18 månader när det närmaste en fullsatt klubb jag varit var några låtar med ett band tillsammans med 50 personer på en luftig innergård i juli 2020?

Men det kom ingen ångest med att köa till klubben Slaktkyrkan i Stockholm för att se gruppen Florence Valentin. Det famlades aldrig efter munskydd, jag minns inte ens om jag letade efter handsprit.

Tvärtom var det pur glädje och lätt eufori när jag laddade med Ove, Pär, Christina, Anneli, Johan och Pankan i ett bar-hörn för att äntligen få komma ut ur stugsittar-mörkret. Det rent av kramades och skakades hand. Det är märkligt hur fort man ställer om sig.

Vi vet först i efterhand om det var helt klokt att från 29 september plötsligt trängas axel mot axel för att se livemusik – medan ölskummet sprutade och de skrikna kommentarerna i oskyldiga öron under volymstarka låtar möjligen är de elakaste smitthärdar jag ställts inför sedan utbrottet.

Men just där och då på Slaktkyrkan i skuggan av Tele 2 Arena i Stockholm kändes det som risker värda att ta.

Livet bör trots allt levas och i lördags kväll kändes det som ett tveklöst val att få sköljas över av Love Antell och hans band i deras punk/rock/blås-serenader.

Jag minns hur angenämt punkrusiga bandet kändes när de kom fram på 00-talet med sin Pokerkväll i Vårby Gård och spelningar i källarklubbar där svetten dröp från graffitistinna väggar.

Nu 15-20 år senare blev bandet episka anslag rent explosivt.

Delvis beroende på en genant underskattad låtkatalog – jag har själv inte insett styrkan i flera av storverken – men givetvis inte minst beroende på situationen. Känslan att enas kring kärleken livemusik var mer tårdrypande och hudknottrande än jag hade trott på förhand.

Intrycket att världen på något vis öppnade sig framför mina ögon försvagades inte av ett annat band parallellt spelade i en mindre klubb helt intill Slaktkyrkan. Mitt i köandet ropade någon bakom oss: ”Står vi i rätt kö, vilket gig ska ni till?”.

Det visade sig att vi stod i rätt kö, medan den som ropat hamnat fel.

Jag tror att hen inte hade det minsta problem med att börja om sitt köande femtio meter bort.

Det var en kväll när allt plötsligt kändes möjligt, allt kändes rimligt – till och med ljust.

*

Max Martins 25:e USA-etta. Sanslöst.

*

Ny musik från Thåström och nytt från Thåströms gitarrist Ossler. Höstmörkret har även fina dimensioner.

*

Daniela Rathanas debutalbum Rathana Club är inte riktigt min pryl, jag blir smått stressad av alla intryck. Men jag hör omedelbart att det kommer att Farstas svar på Beyoncé gjort en kollektion låtar so kommer att välta diverse jurymöten framöver.

*

British Virgin Islands House Mafia låter inte helt snärtigt.

*

Sony Musics program Artists Forward förstärks med inslaget Artist Assistance, en möjlighet att diskutera saker som stress, ångest och depresssion. Lysande.

*

Nya Papperstunna väggar från Thåström har inte kommit upp som förslag på min Release Radar. Vet inte Spotifys algoritmer att restriktionerna i princip är över?

*

Jag noterar en lokal Göteborgsk mediedebatt om Hov1:s påstådda uselhet. Vad som händer i 031 bör ibland stanna i 031.

*

Senare i år turnerar Lustans Lakejer och Reeperbahn ihop. Jag hann tro att 1980-talet kommit tillbaka för att hämta mig när det stod klart att även Moto Boy ingår i paketet. Start 10/12 på Cirkus i Stockholm.

Lars Nylin