När Jay-Z förra året sjösatte Tidal talades det mycket om exklusiva releaser som del av affärsmodellen. Ett år senare är Tidal i s
ig en flopp men exklusivitetstänket i sig är ett alarmerande hot för streamingkonceptet, skriver MI:s Lars Nylin.
Kanye West släppte nyligen albumet The Life Of Pablo exklusivt på Tidal. Den amerikanska tjänsten fick på kort tid en miljon nya användare kopplat till denna enstaka utgivning. Få tror att mer än enstaka av dessa blir trogna kunder – och det är ingen hemlighet att ägaren Jay-Z helst vill sälja sin mångmiljonförlust – men statistiken i sig är alarmerande för den som tror och hoppas på streamingen som en modell för musikdistribution under några år framöver. Mycket riktigt laddades albumet ner en halv miljon gånger på olika torrentsajter redan under det första dygnet.
I USA, där paradigmskiftet till streaming inte alls nått lika långt som i Sverige, meddelar Ifpi att mer än 20 miljoner fortfarande i princip laddar hem all sin musik illegalt. Viljan att ändra sig och betala för en streamingtjänst lär knappast växa när allt fler fixstjärnor väljer att släppa sin musik mer eller mindre exklusivt på valda streamingtjänster (eller nästan inte alls som i fallet Adele).
Ett aktuellt exempel är Drake. Kanadensaren var förra året den mest streamade artisten på Spotify, totalt 1,8 miljarder streams. Men det tycks nu Drake bortse från. Han har gjort ett avtal med Apple Music (enligt rapporter värt 19 miljoner dollar) som gör att det kommande albumet Views inledningsvis bara är tillgängligt där.
Att exklusiviteter som denna straffar fansen är odiskutabelt. Man kan tycka att två tjänster a 99 kronor i månaden inte är någon förmögenhet när människor är beredda att betala för både Netflix och HBO. Men två eller tre tjänster innebär mer musikkostnad per capita än vad som lades under CD-eran och där någonstans finns troligen taket.
Men även om man övertygar de 30 miljoner som i dag betalar för Spotify att de även bör ha Apple och/eller Tidal lär en central kundkrets aldrig ens överväga detta: den stora massa som motsvaras av de som förr köpte någon enstaka platta per år. Att få den sortens lyssnare att ens överväga att välja en tjänst i en alltmer komplicerad streamingflora klarar nog inte ens en pr-guru som Jay-Z.
Här i Sverige är Spotify i dagsläget så dominerande att ingen artist vid sunda vätskor kan eller vill överväga exklusiviteter. Förhoppningsvis har Spotifys monopol den goda följden att streamingintäkterna per capita här blir så stora att länder som kommer efter oss inser styrkan i att streaming förblir vid grundtanken: all musik, maximalt lättillgänglig.
Men just nu är det svårt att riktigt tro på sådana framtidsvisioner.
Lars Nylin
