Söndagskvällens gala One Love från Manchester var en vacker sorgesång, optimistisk, hoppingivande. Bland det bästa av musik i TV jag har sett på länge.
På nolltid hade Scooter Braun, manager whiz kid för bland andra Justin Bieber och kvällens huvudperson Ariana Grande, satt ihop en gala som blev en båda musikalisk och empatisk fullträff. Engagemanget hos de flesta artisterna kändes som det gick att ta på, entusiasmen i den mestadels unga publikens ansikten fick mig att bli rejält avundsjuk, mossan rann för en stund av, jag ville stå längst fram på Old Trafford Cricket Ground och stråla.
För egen del blev jag positivt överraskad av Miley Cyrus, hon blev plötsligt mer än en talangstjärna, och uppskattade även att det fanns ”veteraner” som Robbie Williams, Coldplay och stans egen tilltufsade superstjärna, Liam Gallagher, på plats,
Det går lätt att se One Love som en sorts nya tidens stödgala jämfört Live Aid och andra minituöst iscensatta mastodontgalor. Här möttes så att säga Spotifygenerationen för att stötta och samla kraft, medan CD-generationen satt hemma och surade över tider som gått – möjligen att de nostalgiskt bläddrade i de nyinköpta vinylskivorna under tiden.
Personligen tycker jag att sådana analyser är onödigt tjafs. One Love var en fin och stark gala. Punkt. Att den lokale hjälten Gallagher klev på blev för mig en krydda jag inte hade velat vara utan.
Det hade dessutom varit smått märkligt om popstaden Manchester inte hade funnits med. Vi talar ändå inte om en gala för småbarn, de flesta på plats har hört talats om Oasis från vaggan och framåt och bandet har nästan 8 miljoner följare på Spotify, många av dem unga
*
Spännande med de olika turerna i offentlighet kring Spotifys eventuella börsintroduktion. Det torde ha varit intressanta interna samtal i ledningsgruppen efter att Martin Lorentzon gick ut i Ekonomiekot och slog fast att man INTE ska introduceras.
*
Det känns som om det är mer glöd i den svenska Midem-närvaron i år jämfört de senaste åren. Hör gärna av dig efteråt med reflektioner från Cannes om du varit där. Missa inte heller vår inför-Midem-enkät på annan plats i MI.
*
Fem kvällar Veronica Maggio på mitt favoritställe Mosebacketerassen i Stockholm. Wow! Låter som en given punkt i sommarprogrammet. Om det nu blir någon sommar, vill säga.
*
MI pysslar inte med albumrecensioner numera. Men just nu är jag så extremt fångad av ett album att jag snor lite av min krönikeyta.
Roger Waters Is This The Life We Really Want? [Columbia/Sony]
Punken fyller 40 i år. Den gången var Roger Waters i Pink Floyd, vid tiden en dinosauriegubbe på 33, en vanlig måltavla för unga arga. I dag, när provosörerna från då är medelålders bortglömda, står Waters, nu 73, för ilskan. Men han vänder sig på sitt första rockalbum på 25 år inte mot andra musikgenrer eller andra symboler för bekvämlighet och borgerlighet. Han vänder sig mot den verkliga makten: Donald Trump dyker upp överallt, även i grafiken på den nyss startade turnén, men även andra frontansikten för brun motvind och maktmissbruk.
Det nya albumet är främst ilsket i texterna. Där spottar och svär Waters över alltings dum- och jävlighet. Musiken är däremot ofta vemodigt finstämd, som i de ballader som ofta var kittet i det bombastiska hos Pink Floyd. Efter ett halvdussin lyssningar låter Is This... som en kandidat till Waters bästa soloalbum hittills. Det lutar sig stabilt mot sånt som han gjorde till sitt uttryck under 70-talet, mest låter det som en värdigt åldrad släkting till ”The Wall” eller Final Cut. Albumet innehåller minst två låtar som skulle ha platsat på hans största verk, Picture That och Bird On A Gale, men även några av hans starkaste lågmälda låtar hittills. Det är kanske inget för den som stannade vid Dark Side Of The Moon och Wish You Were. Kräver man att artister ska stå för ständig förnyelse får man leta på annat håll. Men har man fallit för annat från Waters efter 1970 och tycker att hans format är färdigutvecklat är detta ett måste.
Lars Nylin
