Okategoriserade 10 december 2019

Nylin: Ljus minnesgala över Avicii

Trots den becksvarta bakgrunden blev Tribute Concert – for mental health awareness en storslaget lättsam och ljus minnesgala över Tim Bergling.

Mängder av gästartister spetsade ett musikarrangemang som i alla bemärkelser kom till Friends Arena med pukor och trumpeter och stråkar. Publiksiffran, rekord för Friends, kändes minst sagt rättvis.

Allt var episkt, mycket var ”bra på riktigt”, allt var värdigt. Det senare kanske allra viktigast vid ett evenemang som ändå hade en del frågetecken kring sig på förhand.

Hur hade Avicii själv velat ha det? Skulle låtarna fungera i livearr? Skulle ofta studiotillverkade sångdetaljer nå fram?

Alla sådana dubier raderades effektivt ut när såväl förväntade (som Aloe Blacc) som överraskande gäster (som Johanna Söderberg i First Aid Kit) paraderade förbi i fina gästspel.

Om man som jag hoppade över DJ-delen – vilket i och för sig var märkligt med tanke på Aviciis huvudsyssla – blev det också lagom långt.

Fem timmar är lite mycket för en som ändå betraktade EDM-boomen från sidan, som var nyfiken men aldrig engagerad (läs för gammal och icke dansant), som mest kom till galan för att hylla minnet av en låtskrivare med så sorgligt mycket kvar att göra och det viktiga initiativet i hans minne.

Frågan är nu om detta går att ta vidare på något lika värdigt sätt. Tim Berglings pappa Klas Bergling utlovade i sitt lågmälda men ändå starka tal att 5 december ska bli en årlig dag när Avicii minns. Mer exakt vad det kommer att handla om utöver att arbeta med fonden i Tim Berglings namn gick han dock inte in på. Personligen skulle jag mer än gärna uppleva detta igen.

Något som lite glömts bort i hyllningarna efteråt är det som framförallt går att ta vidare, och det som gjorde succén möjlig: bandet som backade de många rösterna.

Några nämns i vår separata nyhetsartikel om galan. Här vill jag nämna Carl Falk, gitarrist i bandet, men också centralfigur som producent när det postuma albumet Tim slutfördes.

Jobbet av Falk och andra med albumet är ett annat skäl till att minnet av Tim Bergling för oss utomstående känns ljusare än man trodde var möjligt efter det fruktansvärda beskedet förra året.

*

Märklighet ett med galan i min ankdamm: för andra dagen i rad upplevde jag Johanna Söderberg i First Aid Kit live. Dagen innan skedde det i ett litet rum på krogen Den Gyldene Freden som gäst hos gruppen Amason vid senares julbord. Nu skedde det i ett allt annat än ett litet rum. Men Johannas mjuka kraft var lika hudknottrande på båda ställen.

*

Tyvärr kände dom av totalt 58 000 som fanns på min läktarsektion ett extremt behov av att ständigt springa runt på läktaren och socialisera. Till sist tröttnade gubben så mycket på det tokjobbiga springet att Mats togs ur skolan, och därmed missades bl.a. Levels. Trist med tanke på hur unik (väl?) galan ändå var. Jag kommer aldrig att förstå tanken med att gå på konsert och sedan mest stå och pladdra med polare.

*

Bluegrassmusikern Dan Tyminski i Hey Brother fortsätter att vara den märkligaste och mest fascinerande enstaka detaljen i Aviciis arv.

*

Listan av tokigt tidiga förluster för musiken fick tyvärr ett nytt namn bara dagar efter Aviciigalan. Rapparen Jarad Anthony Higgins, Juice WRLD, dog av ännu oklara skäl bara 21 år gammal. Det är bortom obegripligt att Juice WRLD i Legend rappade: ”What’s the 27 club? We ain’t making it past 21.” Det handlade då om kollegorna Lil Peep and XXXTentacion. Postumt beskriver det honom själv.

*

Precis vid pressläggning nås vi av beskedet om Marie Fredrikssons bortgång. Svensk populärmusik har alldeles för tidigt mist en av sina stora artister, dessutom en musikälskare och människa som jag hyste en enorm respekt för. Vila i frid. 

Lars Nylin