För första gången sedan den tog tronen har rockmusiken akterseglats som den dominerande genren i populärmusik i världens största musikmarknad USA.
Detta enligt researchbolaget Nielsen som mätt USA-marknaden sedan 1992 och nu kommer fram till att amerikanernas musikkonsumtion
– fysiskt, digitalt och strömmat – förra året till 25,1 % utgjordes av R’nB och hiphop. Rockmusiken stod för 23 %. Exakt hur Nielsen avgränsat vad som är vad – är Ed Sheeran rock? Taylor Swift? – framgår inte. Men det är intressanta siffror som rimligen avspeglar västvärlden.
Den första reaktionen blir förvåning. Den spontana känslan hos denna tyckare är att detta hade hänt för minst tio år sedan. Så länge har ”urbana” genrer kraftigt dominerat topplistor och inte minst årslistor. Lägg sidogenrer som modern pop och electro och denna tyckare hade nog gissat att siffran skulle vara uppåt 50 % för det som klumpas in i hiphop/R&B.
Men det må vara hur det vill med exaktheten. Att nämnda genrer tagit över från rockmusiken som avstämmare av tiden måste man vara gravt rockkonservativ för att inte anse.
Möjligen undantagen viss modern metal, indie och singer/songwriters var det många år sedan rockmusik stod i fronten som markör för samtid, som material till synkar i reklam, som allmän trendtermometer – på gatan, i butiker, på festivaler, i bilen. Senaste gången rockmusik på allvar fanns i spotlight var för 20 år sedan, med Nirvana. Möjligen ryckte den till med bandvågen i början av 00-talet – The-banden Strikes, White Stripes, Arctic Monkeys.
Detta betyder inte att rockmusiken dödförklaras. Här pratar vi dess status som frontmarkör. Det är ännu mycket långt kvar innan rockmusiken förpassas till jazzmusikens undanskymda roll. Kommer troligen aldrig att ske.
Statistiken föder om man vill en spännande gissningslek över vad som ska komma sedan.
Om rockmusiken hade makten från 1955 till cirka 1995 blir det 40 år. Innan rockeran hade jazzmusiken regerat i cirka 40 år med ett kommersiellt genombrott under första världskriget. Hiphop har regerat trendbarometern i 25 år men funnits i 40 och hade äldre rötter än så.
Enligt den matematiken bör nästa dominant, det som skakar om sin generation och förknippas med eran, finnas med oss redan nu. Ingen av de nämnda genrerna uppstod ju hux flux på sin tid.
Ett skott från höften säger att begreppet elektro kommer att ingå. Då når vi kanske den spännande situationen att Kraftwerk blir huvudinspiratör för ännu generation av musik, efter kraut, synt, house och hiphop. Inte mig emot.
Eller så återvänder någon genre. Vad sägs om en mäktig jazzvåg över jorden runt 2025?
Vad tror du själv? Eller tillhör du de som styvnackat anser att rockmusiken fortfarande har makten?
*
Lana Del Reys nya album Lust For Life lider trots att det är 2017 av ”CD-sjuka” a la 1997 och är ett halvt album för långt. Men det som är bra är wow! Som vårens singel och titellåt. Ett drömskt popunderverk som aspirerar på att vara bland det bästa en svensk varit involverad i efter ABBA. Det handlar såklart om Max Martin.
*
Denna krönikör är själv ett evigt rockhead. Det är inte det. Men om rockmusiken 2017 ska framhävas som generationssymbol behövs det bättre argument än ”för den är bättre”.
*
Ända sedan Göteborgs Filmfestival i januari, då den hade premiär, har jag varit nyfiken på Björn Fävremark och Björn Boisens You Are Teddybears, en ”dokumentär” om det säregna Stockholmsbandet. Citattecknen eftersom det är en hel del bluffspel i berättelsen om Patrik Arve och bröderna Jocke och Klas Åhlund. Det är abstrakt, poetiskt, flummigt, dokumentären som konstverk, jag kan inte minnas att något liknande gjort om en svensk akt. Får inte missas. (SVT Play).
*
I ännu en runda kring ”fake music” från Music Business Worldwide rapporteras om hur det går att köpa streams. Det är trist som fan att folk fuskar och roffar för att de KAN. Men det är knappast streamingens fel, och det är ju inte direkt första gången som det trixas med listor, inga namn nämnda.
Lars Nylin
