Efter bokslut med nya röda siffror blev Spotify plötsligt intressant även för breda medier. MI:s Lars Nylin har tittat lite på det nyvaknade intresset liksom en del annat som det snackats om i veckan.
I ett läge när streamingen står för 85 % av musikmarknaden i Sverige blir det rubriker i breda medier om det skakar kring Spotify. Så blev det definitivt när bokslutet för 2016 visade på ytterligare miljardförluster, större än någonsin, trots explosionsartad ökning av såväl intäkter som användare. Detta samtidigt som det blev offentligt att Stim och Spotify ser olika på fakturor från de förstnämnda till de senare.
Medier som numera sällan skriver om musikbransch och det djupa artistflödet, fokus för nöjesjournalistik finns som bekant numera på helt annat håll, hörde plötsligt av sig även till MI. Och/eller skrev krönikor.
Vissa var uppenbart insatta, som exempelvis hos Di Digital. Andra nöjde sig med att konstatera att förlustmönstret hos Spotify måste brytas, som GP. Andra var mer braskande, som Aftonbladets ”Spelar ingen roll om Spotify försvinner”. Dessutom fanns de, jag vill inte nämna namn, som inte ens verkar ha förstått att ersättningar för Spotify inte alltid går via Stim (utan i den alldeles överväldigande merparten via skivbolagen) och att det knappast är i relationen Spotify/Stim man kan läsa av Spotifys framtidsutsikter.
En punkt som det förekommit många sanningar om är hur stor del av Spotifys intäkter som går till skivbolagen. Siffran 85% har blivit mer eller mindre vedertagen, givetvis baserat i att Spotify själva skriver 84,6 i sitt bokslut.
Siffran används nu av såväl kritiker som positiva när Spotify ska analyseras som affärsidé. De positiva menar att med så stort tapp till rättighetshavarna finns det väldigt mycket att vinna nu när Spotify börjar skriva för streamingtjänsten mer fördelaktiga avtal med majorbolagen. I fallet Universal, nyligen klart, skvallras det exempelvis om 55 %. Men även de som är skeptiska till att investera i Spotify – börsintroduktion i höst/vinter tas alltmer som givet – använder siffran 85 %. I det fallet för att visa att har det inte hänt mer på nästan tio år får Spotify väldigt svårt att någonsin bli lönsamt.
Frågan är dock om ens Spotify själva vet om siffran 85% någonsin stämt – och om den är korrekt 2017. Breakit.se skrev i veckan om de justeringar av tidigare årsbokslut som Spotify fått göra grundat i att rättigheterna retrospektivt sett blivit betydligt dyrare än man beräknat vid det aktuella räkenskapsåret.
Personligen har jag möjligheten att sitta här och spekulera och påstår att den verkliga siffran för hur mycket som når rättighetshavare i nuläget snarast är i nivå 70%.
Då beräknat utifrån 55-60% till skivbolag och 10-12% för publishing. Det övriga som adderar upp till 85%, administration, retrospektiva ersättningar och annat, är kostnader som i det långa loppet helt till stor del måste undvikas för att göra Spotify lukrativt.
Framförallt är det inte pengar som kommer musikbolagen till gagn. Det finns ju ofta, framförallt i länderna som ligger efter Sverige i processen, en uppfattning att alla dessa 85 % rinner ner i musikbolagens fickor. Visst är det i dag långt bättre tider för många musikbolag jämfört med innan det stålbad som rådde innan paradigmskiftet. Men SÅ ljust är det ännu inte och det är en bra bit kvar till omsättningen under musikbolagens storhetstid i slutet av 90-talet.
Var jag ville komma med detta? Oklart, det enda som är solklart är att det finns skäl att ta siffrorna som florerar med en hink salt. Väldigt få vet exakt hur det ser ut på nedersta raden, möjligen ingen.
*
Aftonbladets rubrik ”Spelar ingen roll om Spotify försvinner”, satt över Markus Larssons krönika i ämnet, behöver knappast testas på alla MI-läsare som i dag lever i smärre symbios med streaminggiganten. Däremot kan det diskuteras hur länge det skulle ta innan exempelvis Apple, med i dag en enda person anställd i Norden, skulle ha tagit över scenen. Ett kvartal? Tre år? Aldrig, Sverige är trots allt en mycket liten marknad? Din gissning är lika bra som min eller Aftonbladets. Däremot är det svårt att se YouTube ta över, något som Larsson är inne på. Dels är YouTube som bekant ett mycket trubbigt musikbibliotek jämfört Spotify eller Apple, dels är ersättningen därifrån så usel att i en värld utan Spotify skulle med all säkerhet starka krafter se till att omedelbart ta bort en mängd innehåll från YouTube.
*
Denna vecka befinner sig årets Så mycket bättre-gäng på södra Gotland för inspelningar. Det ska bli intressant att se om årgång 2017 prickar mer rätt än föregångaren.
*
Mer Spotify: Nu finns Bob Seger på tjänsten. Seger är trots lysande album som bredbenta Night Moves knappast ett namn som får svenska medier att ta till krigsrubriker. Men Seger har i amerikanskt perspektiv blivit ett ofta nämnt namn när de som sagt nej till streaming har listats. Så möjligen kan det vara intressant ur ett bredare spektra. Personligen låg jag inte sömnlös över Segers frånvaro, men däremot så smått över Peter Gabriel, King Crimson (Robert Fripp), Tool och även mer obskyre Bill Callahan. Förhoppningsvis är någon av dessa nästa att ändra sig. Gabriel finns för övrigt på Apple, så där lär skon klämma på annat sätt. Vilka saknar du?
*
Apropå den förnyade Bob Dylan-debatten : ”Min” Dylan inskränker sig till ganska mycket lyssnande på albumen Infidels och Time Out Of Mind, en konsert på 80-talet (rätt trist, om jag ska vara ärlig) och läsande av hans biografi. En enda låt kommer jag att ta med mig i graven, Like A Rolling Stone. Jag kan också fatta att hans röst är acquired taste för många och att hans lån/stölder/arrogans kan vara provocerande. Men de senaste dagarna har jag åter läst så mycket dravel om honom att jag i min tur provoceras att skriva: mannen är ett av de stora genierna i populärkulturen de senaste 60 åren. Detta är en sanning, inte en åsikt.
*
Vi är snart i slutet av juni och tunga släpp från bland andra Lars Winnerbäck, Queens of the Stone Age, Tomas Ledin, Katy Perry, Arcade Fire, Leprous, Tjuvjakt, The Killers, Icona Pop, Steven Wilson, Coldplay, Royal Blood, Red Hot Chili Peppers, Fleet Foxes, Lorde, Steve Earle, Buckingham/McVie och Jason Isbell. Jag minns från min tid på skivbolag att utgivningen stendog nånstans lagom till Den blomstertid du kommer. Inte så längre. Mycket trevligt mönster.
*
Ännu mer Spotify: bortom alla röda siffror finns en ovedersäglig ljuspunkt. Tjänsten har gått från 40 till 140 miljoner användare på bara tre år. Det imponerar starkt åtminstone på denna tyckare.
*
Favoritögonblick på Polar Music Prize? Tveklöst Gregory Porter, jag är lite avundsjuk på er som även fick se honom på banketten. Men också åsynen av José Feliciano var stark. För en som varit med ett tag påminner Puerto Ricanen om en era när Kaj Kindvall ännu inte var uppfunnen. Och det är länge sedan.
*
Avslutningsvis: i veckan hörde jag ett branschskvaller ungefär så tungt som ett branschskvaller kan bli i Sverige. Nu återstår det bara att se när breda medier fångat upp det. Ha en bra midsommar!
Lars Nylin
