Med ”The Boss” i landet övertrumfar dagspressen sig själva med specialbilagor och analyser. Med nutidens popdrottning ”Bey” på plats är bevakningen åtskilligt magrare. MI:s Christel Valsinger om nöjesjournalistik med grånande perspektiv.
”Var är Beyoncébilagorna?” Journalisten Gustav Gelin väckte igår på Facebook frågan om den uteblivna förhandsbevakningen inför Beyoncés konsert i Stockholm ikväll. Frågan rörde kvällstidningarnas olika ambitionsnivå när det gäller rapporteringen inför Sverigebesök av gammelrävar – som Bruce Springsteen och Rolling Stones – kontra de med nyare artister med yngre publik, såsom Beyoncé och Rihanna.
Medan de senare har de klart mest aktiva fansen på sociala medier, Spotify och Youtube, är det de äldre (vita, manliga) artisterna som ägnas överlägset störst uppmärksamhet i form av bilagor, låtlisteanalyser, etc.
I tråden återkom flera till att de som köper kvällstidningar kanske inte är samma personer som streamar ”Bey” och ”Riri”. Men frågan kvarstår om varför man inte passar på att sträcka ut handen till den unga målgrupp man annars har så förtvivlat svårt nå?
Det saknas förvisso inte krönikor om Beyoncés politiska betydelse eller spekulationer kring maken Jay-Z:s eventuella otrohet. Men den som googlar efter info inför Beyoncés konsert borde kunna hitta kvällstidningslänkar till expertanalyser av låtordningar, fakta om dansarna och musikerna på scenen, möjligheter att ladda upp egna låtlistor, dansmoves osv. (Det kan tilläggas att Aftonbladet länkar en Beyoncébilaga i dag. Dock från 2013)
För fansen är det här knappast ett problem. De har sina egna nätforum och diskussionsgrupper och kanske är det därför traditionell media inte ger sig in i konkurrensen om en målgrupp som knappt vet vad en kvällstidning är.
Det tråkiga är signalerna det sänder. Att Rolling Stones, Håkan Hellström och Bruce Springsteen är värda en mer engagerad bevakning än Beyoncé och Rihanna, trots att de senare är några av världens mest inflytelserika artister.
Och bryr man sig inte om det så borde det ju ändå ligga i mediernas intresse att fånga upp morgondagens läsare. Att bara serva de man redan har är väl en ganska säker väg mot undergång?
Christel Valsinger
