21 juni 2016

NYLIN Två mästare – ett erkännande

Av en slump öppnade sommaren av två av svensk musiks största. Båda har en enorm skara fans, men båda är också rejält ifrågasatta. Kan vi just ha upplevt ett allmänt erkännande i det ena fallet – och när kommer i så fall det andra?

Martin Sandberg och Håkan Hellström. Två väldigt svenska namn. Två väldigt framgångsrika musikskapare med en enorm skara fans. Men också två exempel där Jante och annat skapar ett ifrågasättande som rinner över alla rimlighetens bräddar.

När det stod klart att Martin ”Max Martin” Sandberg hade vunnit årets Polar Music Prize briserade det i de sociala nätverken. Kreti och pleti överansträngde sig för att berätta hur mycket de ifrågasatte detta.

Det ansågs att nu kunde lika gärna Jockmocks-Jocke få priset postumt. Så mycket ansågs priset ha devalverats. Att några av våra ledande musiktyckare skrev vassa kommentarer och påpekade Max Martins bevisade meriter – och inte minst hans unika begåvning – hjälpte föga. Allt från ledande artister till Arvidsjaurs ledande nättroll hade redan cementerat sanningen att här var juryn mycket fel ute.

Något liknande inträffade när Håkan Hellström drog sanslösa 140 000 under två kvällar på Nya Ullevi. Utöver kvällspressens sedvanliga – och välförtjänta – hyllningar tycktes fokus hos de ej närvarande helt finnas i att ifrågasätta: a) Håkan Hellströms sångteknik, b) Håkans Hellströms låtstölder, c) IQ-nivån hos de som inte inser a och b.

Denna tyckare har vänt och vridit på fenomenet. Hur kommer det sig att just dessa två skapat en reaktion och många gånger antipati som jag inte kan minnas inträffat sedan tiden anno dazumal då ABBA generalsågades av den dåvarande vänsterrörelsen?

Möjligen har jag förträngt hur sådana som Magnus Uggla, Tomas Ledin eller Carola tagits emot. Men jag kan inte minnas att antipatierna nådde dessa nivåer – dessutom fanns inte de sociala nätverkens slasktratt när de nämnda var som populärast.

Men just som jag börjat formulerat någon sorts EPA-sociologisk analys, något om hur sågningsfenomenet kanske kommer ur tidsandan på musikscenen i kombinationen med nättrollande – i den nya tiden förmodas helt enkelt inte musikfolk samla massorna på detta sätt, när det händer MÅSTE det kanske sågas? – just då blev det dags för utdelningen av Polarpriset.

Och anade jag inte en förändring då? Eller levde jag i en skyddad zon i torsdags?

Jag såg denna gång ytterst lite av kritik av Max Martin. Tvärtom hyllades hans tal och person. I många fall skrevs det på Twitter och Facebook att hans låtar kanske var bra ändå. Egentligen. ”Det hörde man nu när de gjordes av svenska artister som man känner igen”, som en skrev.

Om, jag säger om, det är så att Max Martin delvis omprövats av massan – kan man då hoppas på att även Håkan Hellström erkänns för det han är bra på?

Jag vet inte om Hellström har behov av att bli folkkär i bred mening, men han förtjänar det. Om inte annat för att han är svensk mästare, möjligen någonsin, i förmågan att skapa eufori och livsglädje för en stund. Man måste vara blind och döv för att inte inse det. Och är man det, döv, hur kan man då så tvärsäkert ifrågasätta hans tonträff?

Lars Nylin