Förra året publicerade etnologen och musikforskaren Jonas Bjälesjö boken Rock’n’roll i Hultsfred: Ungdomar, festival och lokal gemenskap [Hammarlin Förlag]. Boken är baserad på hans doktorsavhandling och skildrar hur man i lilla Hultsfred lyckades skapa Sveriges största musikfestival. Under vinjetten 4 SNABBA ger han här bl.a sin syn på Festivalsverige 2014.
Just nu pågår Festivalsverige för fullt. På STHLM Fields och på Bråvallafestivalen har det i år slagits nya publikrekord. Putte i Parken gjordes om till en gratisfestival och lyckades mångdubbelt förbättra både sitt besökarantal och sin ekonomi. Och runt om i hela landet arrangeras det i sommar massor av musikfestivaler med olika upplägg. Hur ser du på Festivalsverige 2014?
– Festivalsverige 2014 kännetecknas som sagt av en mängd olika musikfestivaler där en genomgripande utvecklingstendens varit en förändring både på produktions- och konsumtionssidan. Det är fler och till stor del andra aktörer som driver festivaler, samtidigt som festivaler också utvecklas alltmer som en arena där flera olika så kallade ”stakeholders” deltar och interagerar i arrangemanget. Samtidigt har festivalerna också blivit mer av allmängods. Fler människor i fler åldrar besöker flera och olika typer av festivaler idag. De är inte längre huvudsakligen en angelägenhet för olika subkulturer och hängivna musikälskare.
– Samtidigt har det visat sig att detta rika utbud också skapar utslagning, osäkerhet och en föränderlig marknad. Konkurrensen har tidvis varit tuff med påföljande ekonomiska svårigheter för många arrangörer. Till och från har festivaler tvingats upphöra, drastiskt skära ner eller förändra verksamhetens storlek och inriktning, vilket jag tror vi även fortsättningsvis kommer få se i Sverige.
– Intressant generellt är att fokus i huvudsak legat på formerna för festivalerna och inte innehållet. Diskussionen har till exempel kretsat kring om ”traditionella” föreningsdrivna, ideella festivaler, ofta på landsbygden, har någon chans att konkurrera med festivaler i storstadsområdena där multinationella kommersiella bolag driver verksamheten i samråd med kommunala och regionala aktörer. Intressant är också att underlaget för bedömningen av festivaler nästan alltid handlar om storlek, där besökarantal är den primära måttstock som används för att visa festivalernas framgång, utveckling och potential. Fler kanske skulle fundera över storleken på sitt evenemang och se att det går att göra en god affär/vinst på flera nivåer och i olika grad? Festivalers historia handlar ofta om ökande eller sjunkande besökarantal och en beskrivning av de största artister som framträtt.
När det gäller festivalers tillväxt och utveckling skulle jag vilja se en mer djupgående diskussion kring innehållet. Det skulle till exempel vara intressant att studera historiskt om man kan se några förändringar när det gäller variation, likriktning, hur prioriteringar förändrats och vad de har för bakomliggande orsaker. Varför och hur vissa genrer tar mer eller mindre plats. Varför vissa artister eller genrer är överrepresenterade eller frånvarande etc., etc…
I din bok Rock’n’roll i Hultsfred: Ungdomar, festival och lokal gemenskap poängterar du hur Hultsfredsfestivalen, där ”det moderna Festivalsverige föddes”, växte fram i symbios med samhället, som du själv vuxit upp i. Hur är din och hela ortens relation idag till senare års This Is Hultsfred och den ”nygamla” Rookiefestivalen?
– På många sätt är This is Hultsfred en återgång till hur allting började. Det är en ideell förening bestående av framförallt Hultsfredsungdomar och mina studenter på Music & Event Management programmet som driver festivalen. Dock med praktiskt och moraliskt stöd från gamla festivalveteraner.
– Den nya föreningen och den nya festivalen tror jag har starkt stöd i bygden. Samtidigt vittnar besökarantalet om att Hultsfred som festivalort inte har den attraktionskraft som man kanske kunde förväntat sig. Budget och därmed nivån på artisterna är av förklarliga inte i närheten av Hultsfredsfestivalens, men trots det tycker jag att de lyckats få till en mycket bra line-up som borde locka mer folk. Nostalgifaktorn är relativt hög om man ser till huvudakterna men det har egentligen inte givit någon utdelning ekonomiskt. Däremot är det väldigt många som uppskattar att träffas igen och återuppleva festivalkänslan på klassisk festivalmark!
– Och för att återgå till tendensen att bedöma festivaler efter besökarantal så kanske det är andra bedömningar och värden som är viktigare i detta sammanhang. Så förutom antalet besökare så tror jag att de flesta som varit där tycker att de två festivaler som genomförts hittills varit lyckade.
Du är ju både verksam som etnolog vid Ekonomihögskolan, forskare vid Linnéuniversitet, utbildningsansvarig för programmet Music & Event Management och ordförande för Svenskt Rockarkiv. Vad står överst på programmet när höstsäsongen drar igång?
– Överst står mitt utbildningsansvar för Music & Event Management, där vi kommer fortsätta utveckla utbildningen, inte minst genom den internationella profilering som vi förstärker på en mängd områden och med en mängd internationella samarbeten och utbyten. I övrigt kommer jag vid årsskiftet och 2 år framöver arbeta 50 procent med ett forskningsprojekt finansierat av Kampradstiftelsen som på många sätt är en fortsättning på min avhandling. Projektnamnet är: Efter Hultsfred: kulturella entreprenörer i spåren efter festivalen där vi ska studera just detta.
– Vidare kommer jag samarbeta kring festivalforskning med Livemusik Sverige, skriva ett kapitel om festivaler i en internationell antologi om svensk populärmusik tillsammans med en mängd svenska musikforskare, samt jobba vidare med Rockarkivet bland annat i samarbete med det nya Swedish Music Hall of Fame.
Hur tänker du tillbringa sommaren och hur tänker du koppla av under semestern – med eller utan musik och festivaler?
– Sommaren tillbringar jag i mitt sommarhus i Hultsfred med sambo och mina två söner. Det blir förhoppningsvis en del sol och bad samt lite allmänt underhåll av hus och bodar. Det blir en del musik. Jag har redan varit på Hultsfreed Hayride, Sveriges bästa rockabillyfestival! Det blir även en tur till Way Out West. Vidare blir det en hel del musiklyssnande.
– Just nu lyssnar jag på samlingar med sorligt underskattade 60-tals bandet Bobby Fuller Four samt countrylegenden Tommy Collins! I övrigt snurras det en hel del vinylsinglar!
Claes Olson
