16 augusti arrangerar Elena Wolay – en av Sveriges mest uppmärksammade klubbarrangörer – endagsfestivalen Jazz Är Farligt på Liseberg i Göteborg.
Jazz Är Farligt på Liseberg… – berätta!
– Jazz Är Farligt är egentligen min lilla vision om vad jazz egentligen är. Den frågan är ständigt aktiv och Jazz Är Farligt har blivit ett rum för den utvecklingen med hjälp av olika subgenrer inom grenen och ibland annat. Det kan vara kraut, det kan var tradjazz, det kan vara live, föreläsningsserie, ganska ofta ett dj-set, ibland radio, ibland en barnföreställning om Sun Ra som jag håller i och numera även en festival, men det är även ett fanzine med samma namn och en skivetikett. 16 augusti är det premiär för endagsfestivalen Jazz Är Farligt på Liseberg med akter som Fläsket Brinner, Han Bennink, Dog Life, Anna Högberg, Damo Suzuki med Simon Torssell Lerrin och Bettina Hvidevold Hystad plus gäst Lichens från bandet OM.
– Mina lokala favoritskivaffärer Music Lovers Records och Linné Skivbörs kommer även att flytta ut sina butiker dit över dagen och såklart en massa Dj’s som värmer upp publiken innan och efter akterna som Christian Pallin från Koloni och Christoffer Berg (känd från från The Knife, Depeche Mode m.fl / reds.anm).
Stora nöjesfält som Liseberg brukar väl mest satsa på bredare musikgenrer än jazz, kraut och sånt… Hur lyckades du få in det här programmet?
– Det stämmer inte riktigt. Liseberg är kommunägt och med det måste dom boka brett, Jazz, kraut, metall till bebis-rock. Jag är väl en knasig kombination av allt det där. Mikael Solkulle som har hand om jazzdagarna på Liseberg hörde av sig i vintras och undrade om jag ville göra något under jazzdagarna. Resultatet blev en endagsfestival. Att flytta ifrån bland annat Fylkingen till Liseberg är väl en lite väl stor flytt men en spännande sådan.
Du är en av Sveriges mest uppmärksammade klubbarrangörer – men vem är du egentligen
– Jag tror att jag har blivit uppmärksammad som arrangör för att jag är en mörkhyad ung tjej som jobbar med väldigt mycket experimentellt, kraut, jazz och inte hip-hop, då jag inte är styrd av samhällets normer. Jag har varit helt ointresserad utav att bli formad av någon annan och jag avskyr idén om vem jag måste vara.
– Som tonåring letade jag enormt mycket efter musik, nästa kick, blev nästan en autistisk skivsamlare i min tristess och flyttade ifrån min hemstad Jönköping för att uppleva live. Ganska så omgående så började jag vända vax ute. Hittade en publik som gillade och förstod vad jag kombinerade och då var det lätt att börja boka live i den röda tråden med den trogna publiken jag redan hade som stöd. Jag jobbade aktivt att arrangera så mycket som möjligt med fri entré. Frimusik för alla, musik för en utveckling men även ”musik för oss, inte dom”-rummet som kanske noisen står så mycket för.
– Jag hamnade i hela svängen för att jag såg en lucka. En musikalisk lucka i scenen för en subkultur som var så ny och inte blev insläppt. Därför har jag rört om till rätta och ibland fel och då i fel rum för att jag inte gillar ordning och reda. Det har väl blivit bemött på olika sätt. När jag blir trött gör jag nog narr av scenen och bokar märkligt, gör det svårare, precis som livet kan vara ibland. Charmen är väl att jag har andra vid min sida som förstår det.
Jazz är farligt” var ju tillsammans med bl.a ”Punk är trevligt” en av de slogans som det svenska skivbolaget Heartwork, med bl.a Stry & Stripparna, Kai Martin & Stick och Cortex lanserade på sina skivetiketter i slutet av 70-talet och början på 80-talet. Har du någon relation till Heartwork?
– Visst har jag det, en massa! Cortex har spelats flitigt ute och Jean-Louis Huhta från bandet har gästat klubben ett par gånger, likaså grundaren för Heartwork: Henrik Venant, som var på min klubbpremiär på Nefertiti. Det var lite av en slump att jag tar ”Jazz Är Farligt” vidare på en resa och visst kan det vara förvirrande. Men det är lite av poängen och jag gillar det.
– Jazz Är Farligt har i dagsläget blivit lite av en frizon för den alternativa utvecklingen för jazzen och det var nog inte Henrik Venants mål. Men visst hör jag kanske lite jazz i Henriks TT Reuter (Henrik Venants band på70- och 80-talet / reds.anm) och ansiktsmålningarna var ändå lite likt Art Ensemble Of Chicagos.
Claes Olson
