Daniel Johansson har egentligen semester, men kan inte låta bli att från solstolen kommentera de senaste två veckornas snack om The Velvet Sundown. Han föreslår att vi genast slutar använda ord som ”artist” eller ”band” om fenomenet.
Precis när jag började min semester drog hela media-tjofräset kring The Velvet Sundown igång. Kollega Lars Nylin skrev en bra krönika, och jag uttalade mig lite.
Men generellt förvånas jag över uppmärksamheten ”bandet” fått. Det här är ju inget nytt, fenomenet har funnits länge, och det finns många andra AI-koncept vars musik har många fler lyssnare och strömmar.
Det som dock gör mig lite besvärad är att man överhuvudtaget kallar det här för ”artister” eller ”band”.
Som bäst är det ett slags virtuella berättelser, jag har jämfört det med Hatsune Miku, eller Alvin and the Chipmunks, eller Crazy Frog, tecknade/påhittade figurer som ”framför” musik utifrån ett narrativ skapat av människor.
Problemet är självklart att en hel del börjar få svårt att avgöra huruvida musiken är människoskapad eller AI-genererad, även om jag personligen tyckte det var rätt lätt i det här fallet. Svårare kommer det bli, så länge DSP-er i allmänhet envisas med att hantera allehanda sorters ljud på samma sätt.
Men, bara för att slå fast: The Velvet Sundown är inget riktigt AI-band.
Lika lite som Mave, Naevis, Plave, Glorb, FN Meka, Trilok, f5ve, AiScReam, TaTa eller något annat av AI-projekten är riktiga AI-artister. Vill man vara sån skulle man kunna jämföra dem med de tusentals påhittade mood-artister som dominerar många spellistor, de är människoskapad fiktion.
Riktiga AI-artister och AI-band kommer vi först ha när tekniken har utvecklats så det finns autonoma AI-agenter som själva klarar av att ta beslut, kanske med inbyggda känslor som empati och glädje, och kanske till och med i nästa steg, ett självmedvetande.
Artister och band som vi kan relatera till, som har något eget att berätta, och som kan kommunicera med oss.
När en AI-agent om säg 10 år själv bestämmer sig för att skapa musik och ett artistskap utan att någon människa finns med och styr algoritmen, då har vi riktiga AI-artister. När en AI-bot som du kommunicerar med i din vardag, helt plötsligt överraskar världen med ett helt nytt album, och inleder sin egen marknadsföringskampanj i sociala medier.
När ett gäng AI-agenter själva bestämmer sig för att bilda ett band, då har vi ett riktigt AI-band.
Kommer vi hamna där?
Jag blir förvånad om vi inte hamnar där…
Det är just detta som jag tror är det enorma skifte människan kommer gå igenom under de kommande årtiondena, att förhålla sig till nya intelligenser som inte bara har potentialen att vara självmedvetna och autonoma levande varelser, utan som samverkar och agerar i samma samhälleliga och kulturella kontext som oss själva. Här en intressant forskningsartikel för den som är intresserad: AI Consciousness is Inevitable: A Theoretical Computer Science Perspective.
ABBA-hologrammen i London är en fantastisk upplevelse, men de är inte autonoma AI-agenter. Än.
När den digitala versionen av Björn Ulvaeus går på scen om 50 år, tror jag utan tvekan att han/hen/den kommer vara en autonom AI-agent som kan interagera med publiken. Å andra sidan, med tanke på att Ulvaeus verkar ha hittat ungdomens källa kommer han säkert själv stå där på scenen om 50 år.
Nåväl, jag svävar ut.
Det jag vill ha sagt är detta: Kalla inte samtidens AI-koncept för ”artister” eller ”band”.
De är lika lite artister som Fantomen, Modesty Blaise eller Kalle Anka.
Att kalla de här AI-koncepten för artister förminskar alla människor som är riktiga artister och band. Autonoma och självmedvetna varelser som tar egna beslut och som vi vet känner känslor när de såväl skapar som framför sin musik.
Visst, vi kommer alldeles säkert se en uppsjö av dessa fiktiva AI-projekt på topplistorna framöver, men de är varken artister eller band. När vi väl får riktiga AI-artister, är det en helt annan sak. Tills dess, de fenomen vi ser just nu är inget annat än koncept skapade av människor.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
