Som digital agnostiker borde jag givetvis för länge sedan ha skaffat en fräsig Mac. Med all säkerhet skulle jag bli bättre vän med en iPhone 4s än med den fula android som jag nu svär eder över.
Men så är det där med världsherraväldet Apple. Sekten Apple. Monopolet Apple. Överprisernas Apple. Jag klarar inte av det. Det får bli skrangliga pc-tröskverk även i fortsättningen.
Det var alltså inte med känslan av att jag förlorat en kär vän eller min frälsare som jag torsdag natt såg New York Times nyhetsflash om att Steve Jobs gått bort bara 56 år gammal. Jag tillhör heller inte de som i dag jämför honom med Leonardo da Vinci.
Men även en Appleskeptiker som tycker att hyllningarna under torsdagen gick över styr förstår en sak: teknikvärlden har förlorat ett geni, på kuppen har musikindustrin tappat sin mest kreative enskilde omvälvare genom alla tider.
Sådana som Thomas Edison, Emile Berliner, Les Paul och Akio Morita har alla bidragit med pjäser till musikbranschens schack. Men bara Steve Jobs kommer historien att peka på och säga: han och ingen annan knuffade musikbranschen i en helt ny riktning. Han var inte bara med och skapade vägar att distribuera musik. Han bidrog också till att förändra hur den görs. Han uppfann både schackbrädet och dess löpare.
Ipod, iTunes, iPhone, det räcker egentligen med dessa tre varumärken för att inse hur Jobs personifierar den digitala musikrevolutionen.
Tänker jag sedan tillbaka på alla burkar ur Apple II-serien som jag såg under år av studiobesök. Och på alla de musiker som vikt upp en cool vit Macintosh på mitt skrivbord för att presentera sina nya låtar. Då blir Apples värde för hur musiken låter ännu större än vad gemene man tror.
Det har ofta sagts att Steve Jobs pysslade med kombinationen datorer/musik för att han var en musikälskare. Han ville hitta sätt att kombinera sin nördiga kärlek till teknologi med sitt nästan lika stora engagemang i musik.
Det sägs att han själv övertalade Paul McCartney till att Beatles skulle finnas på iTunes. Inför U2:s iPod 1994 skedde förhandlingarna med Bono och bandets manager Paul McGuiness enligt myten hemma vid Steve Jobs köksbord. Jobs ringde personligen Dr Dre och såg till att rapparen ändrade sin uppfattning om iTunes.
Jobs gjorde det för att tjäna pengar, ingen blir värd 2000 miljarder dollar av att vara överdrivet filantropisk, men han gjorde det också för att han själv ville kunna lyssna på sin favoritmusik i sin egen iPod och senare sin iPhone. Sådant gör skillnad.
Steve Jobs introducerade när han 1997 kom tillbaka till Apple frasen: ”Think different”. Han följde den devisen i väldigt många aspekter, det påverkade musikkonsumtionen i grunden. För musikindustrins skull får vi hoppas att det snarast kommer fram andra entreprenörer med samma dedikerat galna visioner.
Lars Nylin
