Strax utanför Sony Musics kontor vid Hötorget i centra Stockholm sitter en affisch som meddelar att TV-programmet Idol i dagarna inleder sin nya säsong. Jag är på väg för att möta Sonys halvårsfärske VD Mark Dennis och reklampostern skvallrar om en av de utmaningar Dennis ställts för sedan han i mars i år efterträdde Hasse Breitholtz på VD-stolen.
För första gången sedan Idols svenska start 2004 är det inte längre Sony Music som har option på vinnaren och andra profiler som kommer fram i den mest bekanta talangfabriken i etermedier.
Men Mark Dennis tycks inte bekymrad. Vi har inte ens hunnit slå oss ner i hans rum längst in i Sony-kontoret innan han konstaterar:
”Idol och liknande projekt är på gott och ont. Vi har fått jobba med fantastiska artister som Amanda Jensen, Tove Styrke och killarna i EMD. Men programmet tar enorma resurser och det är inte alltid som det leder till långa karriärer. Det är en stor utmaning att återigen fokusera på mer organiska artister, det som våra konkurrenter kunnat göra under de här åren”.
Personligen har jag tidigare endast stött på engelsmannen Mark Dennis i digitala sammanhang. Som digitalt ansvarig på just Sony åren 2007-2010 förekom han flitigt i olika branschpaneler. Liksom som kunnig talesman i digitala frågor för skivbranschen. När han sommaren 2010 blev marknadsdirektör på Universal – lockad dit av sin före detta VD på Sony, Per Sundin – var det med fokus på den nya erans virala marknadsföring.
För en MI-redaktör som varit med i branschen sedan det var vinyl som gällde var det inför vårt första möte lätt att etikettera Dennis som en ”digital VD”, en del av en ny generation, ett musikindustrins nya ansikte.
Men Mark Dennis är snabb att säga ”jag är nog mer intresserad av fysiska produkter än de flesta i det här huset”. Även under återstoden av vårt samtal utstrålar han en lågmäld men distinkt entusiasm för mötet mellan skivindustrins tradition och den nya teknikens möjligheter.
När jag förberedde intervjun hade ingen några onda ord att säga om Mark Dennis. Kommentarerna löd snarare ”entusiastisk”, ”extremt kunnig” respektive ”typiskt engelskt belevad”. Det elakaste någon hade att säga var saker som ”grön” och ”svår att komma in på livet”.
Att döma utifrån endast några timmars erfarenhet av Mark Dennis kan kanske det sistnämnda stämma. De enda gånger han helt släpper intervjusituationen är när jag frågar honom om vilket snus han använder (”Göteborgs”), vilket fotbollslag han håller på (”West Ham, vi ska upp igen!”) respektive när vi går genom bolagets nykontrakteringar.
När han nämnt grupperna Lo-Fi-Fnk och Samling och sångerskan Nottee lägger han plötsligt skrattande till: ”Och Little Dragon. Det var jag som kontrakterade dem tillsammans med Torbjörn Sten. Jag hade svurit på att inte göra några ”VD-signingar”, men kunde bara inte låta bli…”
Född utanför Norwich i Norfolks jordbrukslandskap, och utbildad i Exeter, finns det en påtagligt engelsk accent kvar hos honom. Men hans svenska är så skicklig att jag känner behov att fråga honom varför han, till skillnad mot de flesta andra exilbritter, är så bra på svenska. Han svarar med att tacka sin svenska omgivning åren efter att han flyttade hit 1999: ”Jag är ytterst tacksam för att de stod ut med min usla svenska!”
Du har varit här i ett halvt år nu. Hur långt har du kommit med att sjösätta ”ditt” Sony Music?
– Det mest är faktiskt gjort. Bara små justeringar återstår. Jag hade trots allt jobbat här i tre år och kände folket som är här. Vi har nu stort fokus på att stärka team/lagkänslan. Vi är 36-37 personer, det är alltså ett ganska litet företag. Det viktigaste är vid dagens slut att vi tillsammans arbetar för att Sony ska bli ett bättre bolag. Den som kommit in ny som är mest känd i branschen är Helen McLaughlin, ny svensk artistchef. Hon är del i att jag vill att vi ska lägga ännu mer fokus på svenska artister. Vi fortätter också samarbetet med Svedala Musik/Mr Radar. Torbjörn Sten & co har ett nyttigt annat perspektiv eftersom de sitter ute på stan.
Hur beskriver du din egen roll?
– Jag är ytterst ödmjuk inför uppgiften och kunskapen i min omgivning. 34 år är ju ingen ålder för en skivbolags-VD. Jag är beroende av alla 36-37 personer här. Ett modernt skivbolag är inte en snubbe som sitter i ett VD-rum och fattar alla beslut. Det är en process. Svenska musikbranschen har en ljus framtid. Ett extremt bra utgångsläge. Det är mycket spännande att få vara med. För Sonys del vill jag att vi ska jobba utifrån lite av en underdog-känsla. Att alla ska ge 120 % varje dag.
Om vi återvänder till ämnet Idol, hur tungt är det att mista det?
– Idol en ganska underlig sak egentligen. Det kräver som sagt enorma resurser under resans gång. Det uppstår inte alltid lika självständiga artister om man så att säga ”slängs in på toppen”, som om man går den långa vägen som artist. Som skivbolag har man en skyldighet mot sin artist. Det är inte alltid som det gått att uppfylla detta när artister kommer fram i ett sammanhang som Idol.
Utöver de nämnda, vilka Idol-artister fortsätter ni att jobba med?
– Vi jobbar just nu med album från Linnea Henriksson, Andreas
Weise och Jay Smith/Von Benzo.
Kan man säga att ni står inför ett generationsskifte. Kent har exempelvis försvunnit och det har ryktats om andra etablerade artister?
– Kent är ett mycket unikt fall och band. Men man kan väl säga att satsar man inte tillräckligt på artisterna på ”mellannivån” tappar man i förlängningen även de etablerade. Andra skivbolag har kunnat satsa mer på den sortens artister. Vi har lite att ta igen där. Det allra viktigaste är att ha en bra blandning och balans av etablerade artister/nya artister/genrer.
Ni har den största säljkåren av majorbolagen, sex personer, och har säljare baserade i Borås och Göteborg. Du tycks fortsätta tro på den fysiska försäljningen?
– Jag tycker det är mycket viktigt att sköta den fysiska försäljningen bra. Den står trots allt fortfarande för nästan 50 % av omsättningen. Men det gäller att fylla på med fler grepp. Våra säljare samarbetar exempelvis med Sony Pictures om DVD och Blu-Ray-repertoaren. Säljsamarbetet med skivbolagen Cosmos-Playground är ett aktuellt exempel på hur vi fortsätter att satsa även på fysisk försäljning när andra dragit ner. Man kan inte vara naiv. Den fysiska försäljningen kommer inte att börja öka. Men det är på tok för tidigt att ”döda” den.
Har ni något slags centralt direktiv att följa en ”Columbia-tradition” med albumorienterade artister?
– Nej, så går det inte till. Det ser mycket annorlunda ut från land till land. Även så inom Skandinavien.
Om vi går tillbaka till 1999, hur kom det sig att du som ny i Sverige hamnade i musikindustrin?
– När jag kom hit, jag hade träffat en svensk tjej, var jag ett stort fan av brittpop, i synnerhet Blur. Jag återupptog kontakten med en kille från grannbyn i Norfolk, Simon Gooch (nu på SBS – MI:s anmärkning). Tillsammans startade vi en klubb för brittpop. Vi var två arroganta unga britter som inte tyckte svenskar fattade. När vi gick runt för att tigga plattor försökte jag även att prata till mig jobb, jag kunde tänka mig att jobba gratis. Men det blev nobben. De som var mest pigga var V2, lustigt nog var det ju där som Helen (McLaughlin) jobbade.
Kan du skvallra om något bolag som var extra kyliga?
– Haha, nej. Men det är lite roligt med tanke på kopplingen Sony/BMG att någon på dåvarande BMG-kontoret sa ”man får inte ens jobba gratis i Sverige!”
Istället blev det Stim?
– Ja, jag tittade snart på närliggande företag och fick jobb på Stim. Jag arbetade på dokumentationsavdelningen med att underhålla databasen gällande internationella fakta. Stim är ett bra ställe att börja karriären. Utan Stim fanns det ingen musikindustri. De är lätta att tracka ner på men väldigt, väldigt viktiga. Det är lätt för skivbolagen att tro att vi är viktigast i näringskedjan. Men i själva verket har ju artisterna en vardag med management, turnébolag, förlag, musiker, producenter, och hela tiden finns Stim med i bilden för många av artisterna.
När började du få ett mer digitalt fokus?
– 2005 blev jag anställd av Musicbrigade. Simon (Gooch) jobbade där och var återigen inblandad. Jag jobbade med relationen till skivbolagen och var där i cirka 18 månader. Det var en nyttig erfarenhet. Jag lärde mig den digitala sidan, men insåg samtidigt vilken utmaning vi stod inför.
Den utmaningen ställdes du sedan år 2007 inför som digitalt ansvarig på Sony?
– Exakt. Det var väldigt roligt att till sist komma till ett skivbolag. Men jag var mycket okunnig. Jag hade alltså insett redan på Musicbrigade att det var tufft att jobba med digital musik i Sverige. Men inte att det var SÅ trögt och småskaligt. När jag kom till Sony stod den digitala försäljningen för kanske 7 % . Men till och med den siffran var uppblåst och ganska falsk. Den höjdes av exempelvis 3:s investeringar i digital musik. Den digitala tillväxten var minimal. Det var i princip ett ”do or die”-läge. Om inget snart hände kunde man nästan glömma bort Sverige som marknad. Vid den tiden kände man sig som en fiende på en middag. Jag sa inte ens att jag jobbade på skivbolag. Det skulle ha förstört kvällen. Folk sa: ”Man SKA inte behöva betala för musik”, det var en sanning.
I det läget blev du en av de första på svenska skivbolag att verkligen tro på Spotify?
– Jag kan ärligt säga att hade jag inte trott så mycket på Spotify för fyra år sedan hade jag inte suttit på den här stolen i dag. Men det fanns liksom inget att förlora. När jag presenterades för Spotifytjäsnten kändes det som något att satsa hårt på. Vi valde att köra på.
Hur beskriver du Spotifys framgång?
– Framgången bygger ju på att det är enklare än fildelning. Varför ska man ladda ner om det finns en tjänst som är enklare? Idag känner jag ingen som laddar ner musik. Idag tänker man ”jag betalar för Spotify” inte ”jag betalar för musik”. Det är ett faktum, som med vatten, tv, eller el. Man bara gör det. Jag brukar själv peka på hur jag en gång valde att köpa Canal + för att få se engelsk fotboll. Nu visar de inte ens engelsk fotboll, men jag fortsätter betala, jag vill inte riskera vara utan.
Just Sony har haft några exempel på artister som gått ut och sågat Spotify?
– Det är väldigt viktigt att informera artisterna om hur intäktsgången är kring exempelvis Spotify. Vi såg ju senast vid Spotifys lansering i USA hur gamla ”sanningar” om små, påstås det, intäkter spreds i USA.
Vilka andra aktörer än Spotify känns intressanta?
– Det går inte att komma undan att Spotify och iTunes är de stora intäktskällorna. Men det finns intressanta utmanare, som Wimp, som kan hitta sin plats.
Vilka ser du som de största utmaningarna generellt för skivindustrin?
– Jag tror stenhårt på olika abonnemangsmodeller. Det är dit vi ska. Men det krävs synkat jobb i hela världen för att nå dit. Det är den största utmaningen. Jag tror många länder kommer att göra sin digitala resa på kortare tid än exempelvis Sverige, men fortfarande är mycket osynkat och därför komplicerat. Regionalt kan man ju även se tekniska problem. Hemma i Norfolk går det knappt att få upp ett streck på mobilen eller mobila bredbandet. Då är det inte läge att använda strömmade tjänster.
Så här ett halvt år efteråt kan det kanske sägas; hur var egentligen dina sju månader på Universal Music, hann du göra något?
– Det där är det nog egentligen enklare för dem på Universal att svara på…Per (Sundin) slutade på Sony tre månader efter att jag började där. När möjligheten dök upp att ändå få jobba med honom tänkte att det kanske var nyttigt att bredda sig. Mycket marknadsföring är ju i dag digital. Att sedan så snart gå tillbaka till Sony var ett svårare beslut än många tycks tro. Jag hade inte hunnit åstadkomma så mycket. Det kändes som att jag svek Per och Universal. Men man vet inte när och om sådana här förslag dyker upp. Jag är mycket glad att jag gav det chansen.
Vad saknar du mest från England?
– Cricket! Jag har abonnerat på en crickettjänst i sex år nu. Intresset har inte minskat…
Till sist, hur ser du i dag på Sverige?
– Det här är rätt plats för mig. Jag brukar tänka att kanske föds man inte på rätt plats på jorden och att jag har hittat hem.
Lars Nylin
