En morgon på 7-Eleven vid Mariatorget störs kaffe och morotskaka av ett högljutt gäng som inreder en vindsvåning i kvarteret. Just som jag inser att det är Idol de tjafsar om – jag trodde att byggjobbare bara var ilskna på mig och mitt stoppur – förstår jag att det är avhoppet av Alice Hagenbrant de provocerats av. Avhoppet och den påföljande återkomsten till TV4:s talangcirkus för den veckan innan bortröstade finalisten Minnah Karlsson.
Båda namnen var dittills obekanta storheter för mig. Nu lärde jag mig såväl att ”den där Alice borde fattat vad hon gav sig in på” som den omskakande sanningen ”Minnah kommer från Hallstavik, där kör dom galet bra speedway , hon kan nog gå hela vägen.”
Jag blev smått paff där vid min ljumma mugg och Sportexpressen. Engageras vuxna människor fortfarande av Idol i detta relativt tidiga skede? Uppenbarligen. Och därtill i sådan omfattning att jag fick placera koppen som skydd för att min lilla kaka inte skulle stänkas ner av de osande ederna.
Jag hade vaggats in i tryggheten att bara TV4, kvällstidningarnas nöjessidor, tonåringar och personalen på Sony Music numera bryr sig om tävlingen innan de avgörande finalkvällarna.
Nu fick jag plötsligt en påminnelse om att även min kära hustru kan ha sina stunder av insikt. Hon hade bara några dagar innan undrat: ”Är det inte lite tjänstefel att du inte tittar, det har väl fortfarande stor påverkan på musikbranschen?” Varpå jag hade himlat med ögonen, snabbt reflekterat över snabbt glömda novelty-album, och därefter åter fokuserat på Kungarna av Tylösand eller något annat sinnesvidgande.
Det personliga straffet för månader av ignorans utmättes till ett fredagspass med Peter Jihde & co. Det visade sig handla om den tredje fredagsfinalen och ämnet för kvällen var The Beatles.
Redan med det valet av repertoar stärktes jag snabbt i tron att jag ändå inte varit helt fel ute.
Svenska Idol har genom åren dominerats av estradörer som har långt mer gemensamt med 70-talets Beatles-slaktare Forbes än med de visioner som en gång skapade underverket från Liverpool.
I Idol är det oftast devisen vilja men inte kunna som gäller. De fyras gäng av undantag kan varje musikindustrikunnig rabbla även en tidig midsommardag: Darin, Måns Zelmerlöv, Agnes Carlsson, Amanda Jenssen.
Beatleskvällen var inget undantag från mönstret. Flera nummer hade ansetts magra på en skolfest, inget hade gjort sensation på Wallmans Salonger.
Dessutom var låtvalen märkliga. Varför gjorde inte fler som finalisten Olle och valde en sen Beatleslåt? En självutnämnd Kurt Cobain-epigon som oddsfavoriten Jay Smith hade kunnat vinna provokativa poäng med exempelvis Revolution 1. Nu rabblade sig Smith istället genom A Hard Days Night. Han såg i sitt hängiga trallande lika trovärdig ut som om hans kopia Peter ”Foppa” Forsberg fått låten som pensionsuppgift på Modo Hockeys julfest. Finska importen Elin Blom hade räddat sig ur fadäsen med sin hiskeliga kroppsstrumpa om hon gjort en dubbelbottnad Lady Madonna istället för Can’t Buy Me Love.
Men problemet under en kväll med Idol 2010 var ändå inte artisterna. Andnöden uppstod av att tillbringa 90 minuter med juryn.
Trion Anders Bagge, Laila Bagge Wahlgren och Andreas Carlsson är spektakulärt odynamisk. De skramlade denna kväll ihop maximalt ett halvt vasst citat. Tillsammans.
När Blom levererat sin firmafestversion av Lennon/McCartney laborerade Bagge kring uttrycket ”härligt medryckande.” Laila Bagge kontrade med: ”Låten passade dig som ett smäck och din sånginsats var kanon.” Den mer djuplodande Carlsson lekte salig Bengt Grive och kallade Blom ”stilikon.”
Se där kvällens mest precisa jurycitat.
Standarden på juryn är den stora skillnaden mot förlagorna Pop Idol, X Factor och American Idol. I dessa kan tonläget vara sökt elakt och skrikigt. Men det finns ändå ofta en smartness och känsla av att de ansvariga kan och brinner för sitt kall. Den skarpa eggen har i svenska Idol bara funnits hos Peter Swartling. Dagens jury når sällan längre än till besynnerligheter (Anders Bagge), klämkäcka tillrop (Laila Bagge Wahlgren), respektive fumliga alibicynismer (Carlsson).
Artistmässigt är utfallet utan övriga jämförelser däremot ganska jämförbart. American Idol har skapat två fixstjärnor, Carrie Underwood och Kelly Clarkson. I England har X Factor fostrat framförallt Leona Lewis och Alexandra Burke. Det är artister som klarar jämförelser med de som gått ”den vanliga vägen” (och som dessutom samtliga haft den goda smaken att använda svenska låtskrivare).
Bakom dessa finns i båda länderna några namn som möjligen är bekanta för Radio NRJ:s discjockeys och den mest ihärdige av mina hantverkare den där morgonen på 7-Eleven. Men troligen inte för särskilt många andra svenskar.
Utfallet med ett starkt namn varannan säsong är kanske vad det går att avkräva Idol. Det och en stabil underhållning under fredagsmyset. Men med det utfallet tänker inte jag avkräva mig själv att inleda tittandet tidigare nästa år.
Lyteskomiken i testomgångarna skänker jag även i fortsättningen helst i skrynkligt julpapper till genierna i Kungarna av Tylösand...
Lars Nylin
