Okategoriserade 15 februari 2022

Nylin: oombedd försvarsadvokat för Spotify

Är Spotify den skurk som tjänsten flitigt utmålas som just nu? Knappast, säger MI:s Lars Nylin, som helt oombedd agerar försvarsadvokat. 

Sista dagen på min sista arbetsplats i branschen fick jag ett erbjudande av skivbolagets boss. Bolaget var framåtsträvande och jag erbjöds av en kreativt leende chef en liten framtida digital royalty mot att jag raskt lämnade huse utan större åthävor.

Spotify fanns i luften. iTunes hade fortfarande hyfsade dagar. CD-skivan hade Alexander Bard lagt ner redan fem år tidigare, nu höll det på att bli som han siat. Det där med det digitala var skumt men lovande.

Varför inte, tänkte jag, och skrev på.

Varje jul får jag nu en smärre julklapp, en tusenlapp som i många år utnyttjats till att äta julbord med gamla A&R-polare.

För mig är dessa enda digitala kronor en liten allmosa. Något jag inte längre ens minns att jag en gång jobbade för.

Jag förstår självklart att det är totalt annorlunda om avräkningarna från Spotify och andra tjänster ska räcka för mat på årets alla bord. Med dagens avräkning för en miljon streams blir det snarare barkbröd än sill och nubbe.

Respekten blir därför stor för dom som envist försöker gå runt det magra. Som när jazzetiketten Moserobie ständigt vägrar just Spotify. Eller när bob hund just nu säljer slut på sin aktuella vinyl innan musiken finns hos Daniel Ek.

Ändå har jag lite häpnat under den senaste tidens debatt. Ämnet är streamingekonomi i allmänhet och frågan om Spotify betalar sämst i synnerhet. Hårt draget: om Spotify är den stora skurken.

Efter Joe Rogan-gate ser jag en strid ström vänner som efter tio år med Spotify hoppar till Apple eller Tidal. Några för att de anser att Spotify valt fel som fokuserat minst lika mycket på podcasts, ”glömt kärnan musiken”, med köpet av Rogans tjänster som ett spektakulärt fall från spänd lina. Respekt för det.

Andra vill ha bättre ljud. Respekt för det.

Men lika många i min omgivning – vanligt folk, media, men även bransch – stirrar sig blinda på betalning per stream. Spotify bevisas då vara den stora skurken, anses det.

Där blir det svårare med respekten för analysen. 

Olika digitala plattformar har olika sorters affärsmodeller, har olika ”DNA”, om man vill. Det korrekta är att titta på vad respektive plattform de facto betalar ut till rättighetshavarna totalt sett, snarare än att envist titta på vad en retroaktiv uträkning av vad varje ström är värd.
Antalet strömmar är trots all bara den grund som används för att räkna ut hur stor andel av streamingtjänstens intäkter som ett verk ska ha per månad och land. Produkten är inte ”strömmen”, produkten är abonnemangen och de intäkter de genererar.
I de allra flesta länder där streamingen slagit igenom är det Spotify som dominerar utbetalningarna till rättighetshavare. Det är Spotify som skapar rekordintäkter till såväl stora som  halvstora skivbolag. Och det är främst Spotify som skapat en ekonomisk tillväxt i musikbranschen som lett fram till att både Warner och Universal numera är börsnoterade.
Inte bara stora bolag har dragit nytta av den här tillväxten. Även tiotusentals små artister och företag har ökat sina intäkter rejält under de senaste åren tack vare Spotify.
Men, den sortens tillväxt är inte för alla som finns på Spotify. På samma sätt som att all musik inte passar perfekt för TikTok, eller passar för YouTube, eller SoundCloud eller Apple Music, kan inte all musik vara vinnare på Spotify. Däri ligger mycket av problemet. Svenska artister och företag som tidigare kunde tjäna ganska bra med pengar i skivparadigmet, passar inte nödvändigtvis in på den globala Spotify-plattformen.
Möjligen hade just dessa kunnat se större intäkter om t.ex. Tidal eller Apple Music hade varit större på den svenska marknaden, då deras affärsmodell ser annorlunda ut jämfört med Spotify.
Men, överlägset flest använder Spotify. Därför är Spotify också den tjänst som globalt betalar mest till musiken. Uppåt 70% av Spotifys omsättning går tillbaka till musiken, totalt sett. Det har enligt trovärdiga källor inneburit mer än 250 miljarder till rättighetsägarna sedan starten 2008. Oerhört mycket mer än någon rival.
Det är inte att glida med sanningen att påstå att andra betalar mer till musiken. Det är fel.
Om allt därför är perfekt med Spotify?
Sannerligen inte. Affärsmodellen passar alltså långtifrån alla. Spotify har dessutom ett antal lösningar i ersättningsmodellen som man kan ifrågasätta, vissa starkt. Tjänsten tjänar exempelvis en del på att inte vara user centric idag, och det finns frågetecken kring det som kallas Discovery Mode, som av vissa i branschen har kallats ett slags smygande payola.

Att Spotify gått med i kampanjen mot ökade royaltys till låtskrivare är rent smaklöst. Mina åsikter om Joe Rogan och hans gäster behöver vi nog inte ta en gång till.

Så har vi det med minskat musikfokus. 

Det är förståeligt att ett techbolag i ljud vidgar till podcasts – applåderat av löddriga aktieägare. Men det gör att kärnan, musiken, sakta trängs undan. Detta i ett läge när det läggs upp 60 000 spår om dagen.

Man behöver ingen examen från Handelshögskolan för att inse att spännvidden mellan vinnare och förlorare i musikförsäljning ökar bokstavligen varje minut. 60 000 låtar per dag motsvarar hiskeliga 2,1 miljoner album per år. Det är 20 gånger så många album som den totala musikmarknaden släppte så sent som i början av 2000-talet. Där hade jag mycket gärna sett Spotify som en totalt fokuserad guide och vän.

Istället känns det som att spektakulära kontor med bowlinghallar och barer, hundramiljonersbonusar och sponsring av FC Barcelona, att det framgent ska bekostas av poddvärlden.

Med sådana minus kompenserar det bara delvis att Spotify banat vägen för Apple, Tidal, Amazon och Deezer med For Artists-portaler, där de senares är dåliga kopior med begränsad funktionalitet. Spotify var också först med New Music Submissions, dvs att alla artister, managers och lablar får pitcha sin musik för redaktionellt stöd, oavsett om man är indie, osignad eller på en major.

Men ännu har ingen övertygat mig om att någon annan tjänst är mer användarvänlig (bortsett från ljudet).

Så fortsättningsvis blir jag kvar hos bolaget med den gröna ikonen.

Inte minst för att Spotify är tjänsten som betala mest till musiken.

*

Apropå dubbelheten med YouTube: missa inte bilderna från senaste Brit Awards.

*

Dokumentären om Union Carbide Productions är en osalig resa genom kultigt beteende. Men jag hade önskat något om var de kom ifrån musikaliskt, en gnutta mer rockhistoria.

*

Del två av Melodifestivalen flöt på bättre. Men jag hittade inte de starka låtarna ens med lupp mot örat.

*

På fredag släpps samlingen FRÄLST! – Swedish Christian grooves 1969​-​1979 av bolaget Subliminal Sounds. Jag blir nästan frälst.

*

Nick Cave, Anais Mitchell, Michael Kiwanuka och nu Tame Impala. Det börjar likna sug i riktning Wat Out West.

*

Så trevligt att åter få räkna ner till Grammis på Annexet.

*

Längesen med Petter och Veronica Maggio närmar sig mu 50 miljoner på Spotify. En spännande följd av den parallellella hitvärld som skapats av TikTok. Bara en annan TikTok-hit hindrar den från att bli etta.

Lars Nylin