Producenten Andreas Ahlenius är den här veckan etta i Schweiz för sitt arbete med gruppen Dada (Ante Portas). När MI ringde för en 4 Snabba blev svaren snabba, men delvis även långa…
Sverige har som bekant ett antal producenter som med enorm framgång fokuserar på USA. Andra är lika framgångsrika i östra Asien. Men så finns det även dom som jobbar mot länder som vi normalt sett inte särskilt frekvent konsumerar rockmusik från. Andreas Ahlenius är en sådan. Han har genom åren jobbat med svenskar som Di Leva, Miss Li, Ola Salo och Love Antell. Därtill även internationella som Julian Lennon och Marty Willson-Piper (f d Church). Men har från sin studio i Gävle även sjösatt flera framgångsrika samarbeten med akter i exempelvis Danmark, Spanien och Schweiz. Det är just i Schweiz som Dada (Ante Portas) finns, gruppen som nu fått sin första etta med albumet Hush!
När Musikindustrin frågar honom hur det gick till med Dada (Ante Portas) blir svaret något som Andreas själv beskriver som en novell. Men även i förkortad version blir det en intressant bild av hur det kan gå till att få ett uppdrag som producent.
Hur gick det till att du började jobba med Dada (Ante Portas)?
– För att göra en kort historia lång: Vid en väns releaseparty på klubben Vega i Köpenhamn 2001 blev jag introducerad för en man som var lika lost som jag. Han presenterade sig som Danmarks bästa sångare varvid jag presenterade mig som Sveriges bästa producent. Vi använde alla drinkbiljetter vi hade och pratade om allt och inget hela kvällen. Dimmornas afton. Denne man, Sören, var sångare i ett nytt band som hette Saybia och ville skicka demos i framtiden. Flera månader senare kontaktades jag av deras manager då dom blivit signade av EMI. Då var bandet redan i England och spelade in sitt debutalbum, vilket slutade i att dom raderade allt och hade bränt större delen av budgeten. Frågan gick till mig. ”Hej Andreas, kan bandet komma till dig i Sverige nästa vecka? Det finns inte så mycket pengar kvar, men Sören minns den där kvällen i Köpenhamn och dom vill jobba med dig.” Det blev efter fem veckor i Sverige och fyra veckor i Köpenhamn albumet The Second You Sleep som blev en stor framgång. Det blev minst 500 000 album och guld och platina-skivor i flera länder, till och med i Indonesien.
– Saybia hade stora framgångar i Schweiz och där fanns det ett ungt band, Dade (Ante Portas), som hade släppt två album på Warner Music och sålt halvvägs guld och tyckte att det var dags att bryta ny mark och se sig runt efter en producent utanför Schweiz. Min inkompetens att marknadsföra mig gjorde att bandet försökte hitta mig i ett par månader utan framgång, men fick till slut mitt nummer av EMI i Danmark. Vi kom överens och jag valde låtar, bokade studios, resor, stråkar, och vi spelade in tre veckor i PUK-studios i Danmark, fem veckor i min studio i Sverige och slutligen stråkar och mix i dåvarande Cosmosstudios i Skärmarbrink i två veckor. Detta blev bandets stora genombrott i Schweiz (guld) med bl.a. årets mest spelade låt i Schweizisk radio. Sen har det blivit ytterligare tre album varav det senaste (Hush!) släpptes förra fredagen och gick direkt in som nummer på albumlistan i Schweiz.
– Vi spelade in i Stockholm på Durango Recordings i fyra veckor och i Lucerne, Schweiz, i två veckor, sen mixade jag i Stockholm. Albumet är mastrat av Björn Engelmann på The Cutting Room. Jag hade innan det fått 45 demos. Eter förproduktion i Schweiz skulle vi göra tio låtar, men jag slängde in en elfte och sa att den här ska vara minst tretton minuter lång. Dom trodde att jag var galen, men när vi började jobba med låten ville ingen sluta spela. Den första inspelningen från replokalen var 22 minuter lång…
Vad gör du i övrigt?
– Jag jobbar med två soloartister från Schweiz, två artister baserade i Madrid och Stockholm, jag har släppt en egen EP med Tiare Helberg från Australien under namnet Phistbox, jag jobbar även med Stockholms-bandet Among The Masses.
Om du måste välja, vad är peaken på din karriär?
– Det är omöjligt att svara på då det inte bara handlar om kommersiell framgång utan vad man har skapat från något som inte fanns innan. Det är det som är själva poängen för mig. Det är en livsstil, ett totalt engagemang, en kreativ härdsmälta, ett samarbete med människor som inte är riktigt som alla andra, (precis som mig). Belöningen är att göra något som man själv och artisten tycker är det bästa efter förutsättningarna. Självklart är jag mer nöjd, glad och stolt över vissa produktioner som är platser i tid och rum där alla inte har fått vara: Saybia, Julian Lennon (det får bli en egen novell!), Di Leva (sex album), Miss Li, Marty Willson-Piper, Ola Salo, Love Antell, Dada Ante Portas.
Vad tycker du är mest spännande på musikscenen 2019?
– Tyvärr inte mycket alls, särskilt inte i Sverige. Jag hör inget som ”frontas” som jag tycker är bra, men det har väl mest med min smak att göra. Samtidigt gör jag musik dagligen som uppenbarligen är relevant här och där. Hm, jag kanske får boka in terapi… Det bästa jag hört från Sverige de senaste åren är Kite. Kanske är jag bara en gubbe, men jag tror inte det. Jag jobbar med flera nya unga artister som är riktigt bra och ger en känsla av hur jag hamnade i denna märkliga bransch…som jag älskar!
Lars Nylin
