Okategoriserade 4 mars 2009

Ledare: Snyltande är ingen integritetsfråga

Så är rättegången mot The Pirate Bay avslutad. Måndag-tisdag kom åklagare och försvar med sina slutgiltiga argument i ett fall som vid maximal utdelning för åklagarsidan – d v s vi som tror på upphovsrätt även på nätet – kan innebära uppåt 117 miljoner i skadestånd för de fyra bakom TPB.

Personligen, och jag tror jag har många MI-läsare med mig, är det dock inte eventuell straffsats som är det primära. Det centrala är att det sätts juridiska normer för hur samhället ser på att entreprenörer som TPB snyltar på immateriella rättigheter. En friande dom innebär indirekt att snyltande godkänns av integritetsskäl. Bara aningen hårddraget så kommer domen att berätta hur samhället ser på framtidens kultur.

Men nästan lika primärt som domarna i sig är att vi i musikindustrin med utfallet som referens kan gå vidare med det centrala: att erbjuda vettiga legala alternativ. Det senaste året har det kommit fler bra legala digitala alternativ än under hela den digitala butikseran dessförinnan. Spotity är bara ett exempel. Att det alternativet är svenskt gör knappast saken sämre. Men det finns så ohyggligt mycket mer att göra, bara det finns lagar och rättegångsutfall som motiverar oss i rätt riktning.

För egen del hoppas jag att med domen överstökad även att slippa se alltför många tyckarinlägg av det slag som Andres Lokko gjorde i Svenska Dagbladet i helgen. Lokko, en favorit bland musikskribenter, lyckades i en krönika med konststycket att ställa rättighetsägarnas intressen i TPB-rättegången mot faktumet att han själv bara köpte tre CD-album under 2008. Nu är det minsann bara vinylsinglar som gäller för mr Lokko. Allra helst handgjorda sådana inköpta direkt från artisten i fråga. I en retorikens saltomortal klarade Andres konststycket att få sin återvunna vinylfaiblesse till ett argument mot rättighetsprinciper som Universals VD Per Sundin hävdat i TPB-rättegången. Lokko fick det t om till att det var framtidens scenario för musikinköp han beskrev.

Tyvärr är Andres Lokko långt ifrån den ende annars genomtänkte tyckaren som under TPB-processen spridit Brutus-argument av det här slaget.

Piraterna har fått åtskillig hjälp av medier som envist hävdar att musikindustri är synonymt med Lexusägande och bungalows på Bahamas. Att musikindustri även är Dot Shop, Pet Sounds och Skansros glöms effektivt bort, att blanda in även dem ger usla stilpoäng hos generation gratis.

Piratsidan har också haft formliga talskrivare i etablerade media. I Expressen skrev journalisten Isobel Hadley-Kamptz i sin krönika häromveckan "Om TPB är olagligt så är själva nätet olagligt". Såväl i Kvällsposten som GT har man under rättegången kunnat läsa ledarskribenter – i fallet GT ansvarige utgivaren Jimmy Fredriksson – som hävdar att vi på rättighetssidan omedelbart bör inse att vi har fel, att den nya tekniken gör att vi bör ge upp våra rättighetskrav.

Att immateriella rättigheter i musik, film, litteratur bör vara heliga oavsett om de ägs av en knösus eller en konkursfärdig indie är argument som media i princip helt undvikit under rättegången.

Det ska bli oerhört intressant att se vad domare och nämndemän i TPB-rättegången har för syn på saken.
Lars Nylin

Not: Det här är en uppdaterad version av den ledare som först publicerades i måndags.