De åtta album som har remastrats i Abbey Road-studion från de ursprungliga audiomixarna och nu släpps som digipacks är Plastic Ono Band (från 1970), Imagine (1971), Mind Games (1973), Walls And Bridges (1974), Rock’N’Roll (1975) och John & Yoko/Plastic Ono Band with Elephant’s Memory-dubbeln Some Time In New York City (1972) samt John Lennon & Yoko Ono-samarbetena Double Fantasy (1980) och Milk and Honey (postumt utgiven 1984).
Inget av albumen (med undantag av Double Fantasy, se nedan!) har några bonusspår (vilken den senaste omgången återutgivningar hade), men samtliga har initierade texter med fakta och kommentarer av den engelske musikjournalisten Paul Du Noyer.
Tre studioalbum som inte återutges nu är de experimentella John & Yoko-plattorna Unfinished Music, no. 1: Two Virgins (med ett av skivhistoriens mest kontroversiella skivomslag), Unfinished Music, no. 2: Life With The Lions och Wedding Album – inspelningar där Lennon och Yoko Ono skapade avantgardemusik à la Stockhausen, free jazz och nyskapande ljudcollage som för många t.o.m. lyckades få ljudcollaget Revolution #9 på den vita the Beatles-dubbeln att låta relativt harmoniskt i jämförelse.
När Lennon efter de ovannämnda albumen strax efter det att The Beatles upplösning offentliggjorts solodebuterade ”på riktigt” med Plastic Ono Band (vars titel och omslag var identiskt med den Yoko-LP som gavs ut samtidigt) väckte skivan mest uppmärksamhet för textraden ”I don’t believe in Beatles”. Idag rankas hela albumet av de flesta som Lennons största soloproduktion. Utöver citerade God finns här bl.a Working Class Hero, vackra Love och isande Mother samt lika starka My Mummy’s Dead. Avskalade kompositioner med 100 procent fokus på känslorna.
Imagine är den soloplatta som låter mest The Beatles och rymmer flera mästerliga låtar (förutom titellåten bl.a Gimme Some Truth och den osande Paul McCartney-attacken How Do You Sleep). Därpå följande Mind Games är även den rikt varierad, men som helhet tyvärr aningen ojämn. Titellåten är dock en makalös poppärla, Out The Blue en sagolikt fin kärleksförklaring, Meat City ”punk fem år före punken” och med Only People lyckades Lennon nästan (men bara nästan) skriva en ny Power To The People (en av de solosinglar som, i likhet med bl.a Instant Karma, inte gavs ut på något album).
Det politiskt högexplosiva dubbelalbumet Some Time In New York City kan knappast räknas till något av Lennons mest odödliga alster. I samtidens USA skapade den dock så mycket uppmärksamhet att Lennons namn skrevs med glödande röd text i FBI:s hemliga register över samhällsomstörtare och politiska extremister. Låtmaterialet är jämnt fördelat med Yoko Ono och det starkaste spåret är deras gemensamt skrivna singel Woman Is The Nigger Of The World. Noterbart är att den nu aktuella återutgivningen för första gången innehåller alla de liveinspelningar som i originalversionen utgjorde dubbelalbumets andra LP. I liveversionen av Instant Karma brottas Lennon på ett hjärtskärande sätt med demonerna och idag har tiden (nästan…) hunnit ifatt Yokos vokala improvisationer. Dessutom är konsertinspelningen tillsammans med Frank Zappas Mothers Of Invention faktiskt riktigt underhållande. Men någon verklig Lennon-klassiker är det dessvärre inte.
Någon klassikerstämpel kan tyvärr inte heller Walls And Bridges göra anspråk på – men det beror mest på att albumet tillhör de mest underskattade och förbisedda i Lennons solokatalog. Singeln Whatever Gets You Thru The Night har de flesta hört, men låtar som Steel And Glass och Scared både förtjänade och förtjänar fler lyssnare. #9 Dream är dessutom en av de absolut finaste Lennon-kompositionerna någonsin.
Stand By Me är ingen egen komposition, men Lennons tolkning tillhör tveklöst hans klassiker. I övrigt var Rock’n’Roll, som påbörjades tillsammans med en Phil Spector som (om möjligt) var i ännu sämre skick än den då helt nedbrutne sångaren, mest av allt en småcharmig parentes. När skivan gavs ut hade Lennon redan dragit sig tillbaka i The Dakota House vid Central Park i New York och det skulle därefter dröja närmare fem år innan han återvände till musikscenen igen.
Tillsammans med originalets producent Jack Douglas har Yoko skapat en ”stripped down”-version av Double Fantasy, där inräkningar och sångimprovisationer från de första tagningarna finns med istället för senare pålagda körer och stråkar. Lyssningen är mer ”intressant” än ”bättre än originalen” (som naturligtvis också återges nu!) – men i ärlighetens namn måste det framhållas att ett par av Yokos egna låtar på ett positivt sätt framstår i ny dager. Double Fantasy är även det ett underskattat album som möttes av alldeles för högt ställda förväntningar när Lennon gjorde comeback hösten 1980. Spåren rymmer massor av pärlor.
Låtmaterialet på postuma Milk And Honey håller även det hög klass, men av naturliga skäl känns mycket ”ofärdigt”. Singelhiten Nobody Told Me och gripande Grow Old With Me tillhör dock de riktigt stora Lennon-låtarna.
Utöver de åtta albumen släpps denna vecka även en ny samling: Power To The People: The Hits, med 15 spår. Power To The People: The Hits är även namnet på en samling med samma cd plus en dvd med 15 videor (och tillgång till bonusmaterial online).
4CD-boxen Gimme Some Truth innehåller (utöver bonusmaterial, i form av bl.a ett 32-sidigt CD-häfte) fyra temaskivor med totalt 72 låtar. Namnen på de olika albumen i boxen är Working Class Hero, Borrowed Time, Woman och Roots.
I deluxe-utförande släpps dessutom en samlarbox med alla de åtta remastrade albumen, en bonus-CD med låtar som inte gavs ut på album utan endast på singlar etc, en bonus-CD med aldrig tidigare utgivna bootleg-inspelningar, en större bok, en portfolio med ett Lennon-tryck och tillgång till ytterligare extramaterial online.
Tyvärr får hela kalaset saknaden efter Lennon att kännas ännu mer påtaglig för ett fan som undertecknad. Som person var han förstås varken den gud eller guru och perfekta förebild som många ville göra honom till. Men som artist var han inte bara stor, utan en av de största. Någonsin.
Claes Olson
