Spotifys grundare och ledning har sålt aktier för cirka 15 miljarder kronor det senaste året. Finansmedia är stolta över den svenska succén, medan musikmedia tenderar att muttra och vara negativa. Johansson kåserar över den ständiga konflikten mellan pengar och kultur.
Den 5 mars 2018 skrev jag en krönika i samband med Spotifys börsintroduktion. Jag skrev då att det alltid kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter”, att jag tyckte det kändes bra att grundarna behöll kontrollen över bolaget:
”Det är klart att det finns rätt många som kommer göra sig en rejäl hacka på börsintroduktionen, inklusive anställda som löser ut sina optioner. Men det är också lika tydligt att hela det här bolaget kommer stå och falla med om grundarna fortsätter att vilja utmana och skapa och utveckla något nytt inom musiken.
Faktiskt, på ett sätt är det nu det börjar. Det är nu det avgörs om Ek och Lorentzon kommer bli musikens motsvarighet till Googles Larry Page och Sergey Brin, eller Apples Steve Jobs och Steve Wozniak, eller Microsofts Bill Gates och Paul Allen.
Gud förbjude att de skulle sälja av och ”bara” tjäna pengar på det hela. Då blir jag norrländskt skogstokig!”
Bara för att förtydliga, jag kommer alltså från Norrland ursprungligen.
Det har gått över sju år sedan jag skrev det där, Spotify hade då 160 miljoner användare, idag närmar man sig 700 miljoner.
Martin Lorentzon har hållit en rätt låg profil de senaste åren, även om det förstås är oklart vad som händer bakom kulisserna, medan Daniel Ek fortsatt att leda bolaget. De senaste årens kostnadsbesparingar, inklusive uppsägningar av över 2 000 anställda, har burit frukt och Spotify är för första gången vinstdrivande.
Börsen jublar.
I takt med att Spotifys aktiekurs har stigit har både grundare och ledande befattningshavare sålt av delar av sina innehav. För ett par veckor sen sålde Martin Lorentzon en miljon aktier för drygt 6 miljarder kronor.
Värt att notera är att denna försäljning bara motsvarade cirka 5 procent av hans totala innehav. Han äger fortfarande sådär 19 miljoner aktier, med ett nuvarande värde på ca 120 miljarder kronor. Sammanlagt har Lorentzon hittills sålt aktier för närmare 11 miljarder kronor.
Daniel Ek har å sin sida sålt aktier för cirka 8 miljarder kronor, men hans kvarvarande aktieinnehav i Spotify är i dagsläget fortfarande värt omkring 80 miljarder kronor.
Samtidigt har ledande personer som Gustav Söderström, Alex Norström, tidigare HR-chefen Katarina Berg och finanschefen Barry McCarthy också sålt av betydande mängder aktier, något som Aftonbladet nyligen tittat närmare på.
Spotify har därmed skapat ett helt gäng nya miljardärer, och för en del i musikbranschen sticker det i ögonen. Inte minst finns det en del musikskapare och utövare som ger uttryck för vad som närmast liknar hat, framför allt kanske gentemot Daniel Ek.
Jag tycker det är mycket viktigt att särskilja mellan olika sorters pengar.
De miljarder som grundare och ledning nu cashar in är inte pengar som ingår i musikens ekonomi, det är spekulativa pengar som är intjänade på att andra väljer att satsa på att aktiekursen kommer att stiga ytterligare, vare sig det handlar om fonder, institutionella ägare eller privatpersoner.
De här pengarna har aldrig varit en del av de potter som ska betalas ut till musikskapare, artister, skivbolag och förlag, de är pengar som vunnits i det ständigt pågående pokerspel som kallas börsen.
Argumentet från en del är att Spotifys aktievärde i huvudsak vuxit på grund av innehållet, att det är musiken som skapar värdet, men det är inte helt sant. Musiken är bara en del av ekvationen. Om Spotifys värde huvudsakligen byggts på innehållet hade aktiekursen stigit långt tidigare.
Det är inte på grund av att Spotify har fått en massa ny bra musik som börsen har gått bananas, det är för att grundare och ledning lyckats med konststycket att vända skutan från rött till svart. Det är alltså de tidigare nämnde personernas arbete som företagsledare som gjort att pokerspelet nu ger återbäring.
För att återvända till min krönika från 2018 där jag skrev: Gud förbjude att de skulle sälja av och ”bara” tjäna pengar på det hela. Då blir jag norrländskt skogstokig!
Det blev inte så. Från och med börsintroduktionen har Spotify jobbat hårt för att utveckla såväl bolag som plattform, grundare och ledning har visat att de inte enbart var ute efter att tjäna stora pengar, drivkraften har varit en annan.
Därmed blir jag inte heller skogstokig när jag läser om miljardförsäljningarna. Jag funderar kanske stundtals på vad Lorentzon bidrar med till verksamheten nu för tiden, men å andra sidan, ingen vet som sagt vad som sker bakom kulisserna. Några av den här branschens absolut viktigaste makthavare agerar helt och hållet i skymundan, utan behov av att synas.
För mig är det ett fundamentalt missförstånd när en del påstår att streamingmiljardärerna har blivit rika på bekostnad av artisterna, låtskrivarna eller musiken, att Spotify ”tar” pengar från artisterna. Det stämmer helt enkelt inte. Ekonomi är inte ett nollsummespel, det går att skapa nya värden utan att någon annan förlorar.
Spotify har i praktiken genererat ”nya pengar” vid pokerbordet, pengar som annars inte skulle ha funnits. Det här är värden som Spotifys grundare och ledning genererat för att de gått från att vara något av nybörjare på den amerikanska börsen för 7-8 år sen, till fullblodsproffs idag. Jag tycker inte man ska underskatta den bedriften.
Samtidigt har man fortsatt att expandera den andra, parallella ekonomin: musikens ekonomi, som bygger på prenumerationsintäkter, reklamintäkter, royaltypotter och intäktsfördelning till låtskrivare, artister och andra rättighetshavare. Den upphovsrättsliga ekonomi som driver själva musikbranschen.
Så länge musikens ekonomi växer, avtalen mellan bolag, distributörer, upphovsrättssällskap och Spotify respekteras, och plattformen fortsätter utvecklas med musiken i fokus, har jag i grunden inget att invända mot enskilda individers aktieförsäljningar.
Men, om Spotify skulle ändra riktning, om grundare och ledning plötsligt beslutar sig för att inte längre stärka musikens ekonomi utan istället drastiskt försöker minska utbetalningarna till musikens aktörer, då kan jag fortfarande bli norrländskt skogstokig. Det senaste årets avyttringar har dock inget med det att göra.
Samtidigt finns ett annat perspektiv, som sträcker sig långt bortom Spotify och som rör hela den techdrivna ekonomi vårt samhälle har vilat på de senaste ca 30-40 åren.
I min krönika från 2018 skrev jag att det ”nu skulle avgöras om Ek och Lorentzon skulle bli musikens motsvarighet till Googles Larry Page och Sergey Brin, Apples Steve Jobs och Steve Wozniak, eller Microsofts Bill Gates och Paul Allen.” Det är ännu inte helt avgjort, men visst börjar de närma sig.
Problemet är bara att alla ovanstående (förutom Gates då kanske) har varit med och grundat en världsekonomi som idag resulterar i enorma klyftor mellan de få som lyckas som techentreprenörer, och alla de som ”bara” använder tekniken.
Den större frågan, som går bortom Spotify, är om den nuvarande techdrivna världsekonomin verkligen är den bästa för mänskligheten som helhet, och dess framtid? När tekniken som förmedlar kulturen blir mångfaldigt mer värd än kulturen själv, har vi då inte förlorat något? När telefonen blir mer värd än samtalet?
Men det är en helt annan krönika.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
