Vinklingen, "kroken" för att tala journalistspråk var att granska Mr Melodifestivalen själv. Christer Björkman har på tio år efter egen mall gjort ett extreme home makeover på festivalen.
Från en söt liten historia som engagerade nationen en enda kväll. Till att bli en sex veckors kringresande cirkus med 32 artister, miljoner tittare och ett antal miljonstinna sponsorer bland resenärerna. Elefantiasis schlagerus.
Men frågan är om det för en undersökande journalist går att hitta mer om ”Regnbågs-Stalin” själv än kvällstidningarna redan gjort i sina årliga dokument över mannen bakom miraklet.
Det som går att diskutera kring Björkman är om han sysslar med nepotism när han själv väljer minst 15 av låtarna respektive om han har riktigt vasst öra för bra låtar. Med detta är uppslagen för muckraking troligen avklarade.
Med 18 miljoner tittare och myriader av artister och låtskrivare kan knappast någon ta från Björkman att han gör rätt i det mesta, om man sedan tycker det är bra eller nödvändig tv är en smaksak.
Det som reportaget KUNDE ha tillfört var nya aspekter på allt det som sker utanför Björkmans härad. Det vill säga dagens Melodifestivalen som ett populärmusikens mångmiljonrullande mobila svar på Ullared. Och Sveriges Televisions roll i detta. Liksom festivalens negativa funktion som proppen Christer i såväl medier som musikbransch.
Att reportaget knappast ens nosade vid sådana infallsvinklar var med all säkerhet följden av ett lamt journalistiskt arbete. Känslan blev att den plötsligt uppdykande vinjetten "Ett porträtt" uppfanns när redaktionen insåg att knäcket blivit blekare än ett festivalbidrag utan avslutande tonartsstegring. Men jag blev inte förvånad när Twitter och Facebook dagen efter smattrade av cynismer syftande på att Uppdrag granskning fått kalla fötter när de skulle granska händerna som föder redaktionen.
Hur jag själv tror att det går i evenemanget som ersatt Tre Kronor som nationens samlingspunkt nummer ett?
Jag HOPPAS på en vinnare som är bra på riktigt. Loreen, Lisa Miskovsky eller Thorsten Flinck. Mina sms går till den sistnämnde. Men jag TROR på Danny med Björn Ranelid som välfriserad och, har han hotat skäggig, underdog. Björn i Baku skulle i sig vara uppslag för en SVT-såpa eller två.
Lars Nylin
