I december gjorde Swedish House Mafia det spektakulära att sälja ut Madison Square Garden i New York på mindre än tio minuter. Den bedriften var ett av motiven till att den svenska dj-trion nyligen fick regeringens musikexportpris.
Swedish House Mafia och Avicii, vars singel Levels 2011 blev topp 10 i bl.a. England och Tyskland, är bara två exempel på alla sanslösa internationella framgångar som svensk musik har just nu.
Andra exempel är låtskrivarkollegorna Martin ”Max Martin” Sandberg och Jörgen Elofsson. De duellerar just nu om den första platsen på Billboardlistan och adderar till känslan av att svenska låtskrivare och förlag gör mästerliga jobb.
Liksom Roxette som avverkat 80 av 150 datum på en mäktig comebackturné. En turné som i princip återupprättar duons status från 1990-talet. Släng till detta in namn som exempelvis Lykke Li, Opeth och Malena Ernman och det uppstår ett spräckligt pussel av framgångsrik blågul musikexport. En export där 1 + 1 inte längre blir 3 utan snarare 4.
Mycket av detta genererar givetvis inkomster och sysselsättning även här hemma. Men det är svårläst, troligen omöjligt att göra exakt statistik av exakt hur mycket. Därför hade gänget bakom rapporten Musikbranschen i siffror [Tillväxtverket] avstått från spekulationer när de i förra veckan presenterade sina uppgifter för svenska medier. De vill skapa ett underlag för framtida jämförelser och håller sig därför till exakt mätbara faktorer.
Det gjorde uppenbarligen en positiv tolkning av svensk musikindustri till en alltför komplicerad uppgift för medietyckare. Att själva spekulera i värdet av låtskrivarexport, konserter, ABBA-musikaler och andra aspekter på svenskt musikentreprenörskap (Spotify, SoundCloud, etc) var uppenbarligen inte intressant för krönikörerna.
Dagens Nyheter nöjer sig med en spetsad rubrik: ”Konserter håller musikbranschen vid liv.” Svenska Dagbladet går ett steg till. De vill ställa saker till rätta, avliva ”myter”. I en märklig tolkning av musikindustrins siffror för 2010 – det var de som presenterades nu, 2011 följer i sommar – presenterade tidningen en kommentar under vinjetten ”Myterna som klingar falskt”.
Därefter följde en analys av skribenten Jenny Leonardz som gick ut på att demontera bilden av en framgångsrik svensk musikexport. Leonardz utgångspunkt är uppgifter om påstått kryddade uttalanden från representanter för svensk musikindustri.
I krönikan sägs det: ”Påståenden cirkulerade om att vi var trea i världen på musikexport och jämförbara med Volvos export på 43 miljarder kronor, att varje globalt genombrott gav 100 nya jobb, och att kullagerexport hade 1 procents vinstmarginal, medan popmusik hade 70. Inget av detta var sant. Matade av branschen spridde medierna siffror som exempelvis räknade cd-presserier och elbastillverkning som musik.”
Leonardz är givetvis fri att göra sin egen tolkning av 5,9 miljarder i branschomsättning för 2010. Men uppgifterna om exporten är i spegling av alla svenska exportframgångar under senare år så subjektiva att de tangerar det helt felaktiga. Faktum om jämförelsen med Volvo är att en representant för Stim på 1990-talet raljerande sa att Volvo snart skulle passeras av ”AB Ace of Base.” Varför det exempelvis skulle vara så tokigt att räkna in elbasexport i musikexport – något som den nya rapporten heller inte gör – meddelar aldrig Jenny Leonardz i sin krönika.
Jag tror nämnda medier bör tacka sin lyckliga stjärna för att inte representanter för musikindustrin offentligt gör lika yviga analyser av tryckta mediers hälsotillstånd och framtidsutsikter.
Lars Nylin
