Blir det några markanta förändringar?
– I år har vi fokuserat ännu mer på musikframträdanden, det är ju musik vi håller på med här. Manifest strävar mot större och ännu bättre varje år och livebokningarna är bidrar såklart till det. Vi har också försökt få in spännande ansikten i själva galan, uppdaterade priskategorier, två konferencierer (Cecilia Nordlund och Micke Wranell, veteran på Manifestgalans scen) samt ett riktigt bra dansgolv inne i Harlem (den mindre salen bredvid Stora Salen), ett soundsystem som kommer pågå non stop mellan 22.00 och 01.00 med bl a Simian Ghost, Materikaa och Artymove. Jag kommer springa runt hela kvällen antagligen med andan i halsen men hoppas på att kunna stanna till i Harlem där jag är nyfiken på alla som ska spela och vid Stora Scen där både Ane Brun och Georg Riedel kommer passera under kvällen, det är ju stort!
Du är ansvarig för en ny grafisk linje, hur du tänkt där?
– Jag samarbetar sedan länge med byrån Love for Art & Business där Jonas Lundin har tagit fram årets grafiska profil. Ledorden har varit rufft och elegant med en uppdaterad propagandaestetik blandad med fanzinekänsla. Manifest är ju både en uppstickare med näven i luften och en bärare av all kreativitet och kvalitet som artisterna och de oberoende skivbolagen bidrar till i Manifestinnehållet med konstnärskap och mycket svett, vilket estetiken ville förmedla. Oberoende och stolt!
Hur ser du själv på Manifestgalans roll och status?
– Uppåt framåt. Manifestgalans främsta roll tycker jag är att, förutom att skapa en bra gala och bra aktiviteter omkring Manifest, uppmärksamma den stora och varierade musikscen som finns i Sverige förutom de breda kommersiella strömningarna, och på något vis ATT den finns. Som skivbolagsboss (NONS records och nystartade etiketten Etgohome – MI:s anmärkning) känner jag ofta vikten att belysa existensen av en hel drös med proffsiga, kreativa och energiska människor både på scenen och bakom den men som inte alltid syns, till en publik som är intresserad men kanske inte vet var dom ska leta.
– Att fler och fler inklusive media varje år intresserar sig för Manifestgalan är positivt då det bidrar till denna spridning och att det förhoppningsvis också kan leda till en öppen diskussion om varför Manifest måste finnas samt om utmaningarna för dem som verkar inom smalare och mindre pengatäta genres. Manifest har också en bra utgångspunkt för att bidra till en varierad och jämställd musikscen, det var väl det första musikpris som inte delade upp priserna i manliga och kvinnliga artister? Bra början.
Om MI tjatar, vilka är då dina egna favoriter från Manifest-året 2011?
– 2011: Allt som Kning disk släpper och bolagets arbetssätt med handgjort artwork och ett konstnärligt helhetstänk som genomsyrar hela processen plus CMG och albumet Homecoming (Moptaco Dics). Är 2012 mycket nyfiken på Amanda Mairs (Labrador) och Anja Bigrells (ex-Montys Loco) kommande album.
Lars Nylin
