När MI frågar Hasse Lindgren om hur han presenterar sig själv och vad han själv lyssnar på svarar han: ”Jag brukar presentera mig som musikkonsult, byråkrat, scenchef och veteran. Med inblick i flera av de skilda perspektiv som musiker, arrangörer, festivaler, produktionsbolag, skivbolag, distributörer, förlag, pedagoger, kulturtjänstemän och politiker har från sina respektive utsiktspunkter i musikbranschens topografi. Jag upplever ofta att det som sker i skärningspunkten mellan olika musikaliska uttryck är den del av konstarten som intresserar mig mest. Lyssnar för närvarande på Goran Kajfe, Little Dragon och Janine Jansen. Sedan kommer det förstås mycket ungt och spännande som t.ex Prylf och Palpitation…”
Vilka är dina starkaste intryck från 11 år på Kulturrådet – och varför byter du jobb?
– Det har varit en tid i stark förändring såväl i musikbranschen som i musiklivet. Avstånden mellan den ”kommersiella” och den ”kulturella” musiken har minskat avsevärt. Kulturpolitikens mål har skrivits om och det ”stamsamhälle” som musiklivet till stor del är, och framför allt har varit, har börjat intressera sig för sina livsbetingelser på ett bredare och mer initierat sätt. För ett decennium sedan när jag började på Kulturrådet visste stora delar av musikbranschen inte vad ett regleringsbrev eller en budgetproposition var, trots att det i väldigt hög grad påverkar förutsättningar för det musikaliska ekosystem som branschen brukar och skördar frukterna från.
– Vi har under denna period utvecklat formerna för flera av stödformerna tillsammans med branschen, ta till exempel fonogramstödet som idag är mycket mer flexibelt och verklighetsanpassat än det var år 2000 när jag började. Så även Kulturrådet och andra myndigheter har lärt sig av denna utökade kontakt. Förhoppningsvis kommer man inte att släppa igenom Bilspedition som distributionsbolag i framtiden och att man i samband med stora kulturpolitiska förändringar lyssnar även till de delar av musiklivet som inte får offentligt stöd, så att underlag till politiken inte utgår enbart från de offentligt stödda institutionernas och civilsamhällets behov, då alla delar så uppenbart lever av och är en förutsättning för varandras överlevnad.
– Jag slutar för att det dykt upp en möjlighet för mig att utforska andra delar av musikkonsten, det konstområde som jag har lyckan och äran att få arbeta med. Att från ett vidvinkelperspektiv med lyssnaren, publiken och medborgaren i fokus, smalna av till en sättning där musikern, komponisten, textförfattaren, producenten och inte minst musikkonsten utgör kontrapunkten, känns både utmanande och lite skrämmande. Tänk om man inte är tillräckligt ”konstnärlig”? Å andra sidan är jag van med att inte vara tillräckligt konstmusikaliskt bevandrad i konstmusikkretsar och inte tillräckligt jazzig bland jazzmusiker. Förhoppningsvis kan min kunskap komma musiklivet och dess förutsättningar till del i detta nya sammanhang.
Vad blir dina huvudsakliga uppgifter hos Konstnärsnämnden?
– Konstnärsnämnden är en statlig myndighet med uppgift att stödja konstnärer i deras verksamhet. Uppdraget kommer från regeringen, genom Kulturdepartementet, och består av tre delar. Nämnden beslutar om statliga bidrag och stipendier till yrkesverksamma konstnärer. Man har också till uppgift att hålla sig underrättade om och bevaka konstnärers ekonomiska och sociala villkor. En allt viktigare uppgift är också att ge stöd till ökade internationella kontakter och verksamhet för konstnärer.
– Jag kommer att vara handläggare på musikområdet och tillsammans med en arbetsgrupp hantera ansökningar till de fyra stödformer som finns på musikområdet: Arbetsstipendie, ger frilansande yrkesverksamma konstnärer möjlighet att koncentrera dig på och utveckla ditt konstnärliga arbete. Stödet kan exempelvis användas till arbets- och levnadsomkostnader under en koncentrerad arbetsperiod eller till fortbildning, arbetslokaler eller investeringar i utrustning och material. Internationellt kulturutbyte, musiker, sångare eller komponister kan söka stöd för till exempel ett gästspel, en turné, uppförande vid festival eller någon form av samarbetsprojekt. Man kan också få stöd för att bjuda utländska konstnärer till Sverige för samarbete här. Konstnärsnämnden fördelar cirka en miljon kronor om året i kulturutbytesbidrag inom musik. Bidragen varierar mellan 3 000 och cirka 30 000 kr. Långtidsstipendium, ges till yrkesverksamma konstnärer som under längre tid visat konstnärlig verksamhet av god kvalitet. Stipendiet är som regel tioårigt och avsikten är att ge konstnärerna en arbetsmässig trygghet för att de ska kunna utveckla sin verksamhet. Stipendiet motsvarar tre basbelopp per år, 2011 innebär det 128 400 kr före skatt. Projektbidrag, kan sökas för ett avgränsat experiment- eller utvecklingsarbete. Projektet ska ha ett tydligt formulerat mål, vara tidsbegränsat och ha en budget. Detta bidrag ersätter fr.o.m. hösten 2011 det tidigare bidraget till samarbete mellan komponister och musiker. Den sortens samarbeten ryms dock också inom ramen för detta nya stöd, som samtidigt omfattar ett bredare spektrum av projektformer. Arbetsgruppen består av tolv personer från musiklivet som förordnas tre plus tre år.
Vilka är de mest markanta likheterna respektive olikheterna mellan de två "bidragspunkter" föreställer du dig?
– Det är ännu för tidigt att ha någon uppfattning om. I takt med ökad ålderdom försöker jag utveckla en ödmjukhet inför de kulturer och företeelser jag inte känner till. Det är inte alltid lätt, då samtiden tenderar att, i brist på tid och utrymme för eftertänksamhet och analys, förenkla och medialisera verkligheten på ett sätt som gör det svårt att försvara sig emot schablonbilder och vandringssägner.
– Jag ska försöka lära mig konstnärspolitiken från grunden och integrera den med mina tidigare erfarenheter och färdigheter. Hoppas också att de delar av musiklivet som inte känner till detta område av det statliga stödsystemet, på olika sätt ska få del av denna läroprocess.
Vilka tycker du är de största GENERELLA utmaningarna för den del av det svenska musiklivet som du arbetar med?
– Den största generella utmaningen är fortfarande att öka integrationen mellan de olika delarna av musiklivet. Den uppdelning som t. ex. återfinns mellan livemusiken och den inspelade musiken, mellan det privat- och offentligfinansierade musiklivet, mellan tonsättare och kompositörer och inte minst mellan olika musikaliska uttryck begränsar och hindrar ett större konstnärligt mål och en ökad gemensam publik. Trots den senare tidens starka integrationsframgångar inom vår konstform, återstår mycket arbete innan de fördomar och missuppfattningar om varandras verkligheter, som motverkar musikens läkande och sammanlänkande egenskaper, minskat i den grad att musiken i alla dess former, kan stärka såväl individer som samhället i sin fulla potential.
Lars Nylin
