Sitt slutkapitel Vart Tar Tiden Vägen När Den Går? inleder Bengt Palmers så här:
”Varför skriver man en självbiografi? Det finns förmodligen många orsaker. Några kanske gör det i självförhärligande syfte, några kanske gör det för att ett bokförlag lockar med ett fett förskott, och några kanske gör det för att försöka påminna sig själva vad de varit med om.
Filmlegenden Samuel Goldwyn – G:et i MGM – lär ha sagt, ”Jag tycker inte att någon skall skriva sina memoarer förrän efter sin död”, och vad Goldwyn förmodligen menade med den tankevurpan var att man inte bör skriva sina memoarer förrän man kommit upp i 90-årsåldern.
Problemet med det synsättet är att ingen enda människa vet om han eller hon kommer att bli så gammal, och om man blir så gammal, så kan man tänkas ha blivit rejält gaggig och senil, vilket i så fall leder till att självbiografin blir en pinsamt tunn bok.”
Bengt Palmers är långt ifrån i 90-årsåldern (han är bara lite över de sextio…) och hans 350 sidor självbiografi är på intet vis ”tunn”. Palmers minnesbilder från mötet med Harpo (och inte minst inspelningen av Movie Star), USA-ettan Hooked On A Feeling och de amerikanska äventyren med Björn Skifs & Blåblus, inspelningen av Merit Hemmingsons Huuva!, och en radiointervju med en Martin (som på allvar hävdar att en studioproduktion som man inte kan göra på en scen är ”att förvränga verkligheten”) är bara några av de många höjdpunkterna.
Av hänsyn till vissa personer i det förflutna förekommer det i berättelserna ett antal icke korrekt namngivna personer, med synonymer som till exempel NN. De närmaste åren kommer jag förmodligen att pumpa varenda person med potentiell koppling till Stockholms nöjesliv 1967-68 om vem denna NN kan vara. NN som var ”en extremt charmig och väldigt snygg ung man”, som också var en begåvad sångare, ägde en mycket populär nattklubb och startade skivbolaget Blueberry Records för att lansera sin flickvän Eleanor Bodel – med Palmers som skivbolagschef och producent. Någon?
En annan intressant person är den likaledes icke namngivna vd för EMI som inför hela personalen i fikarummet högljutt basunerade ut att Björn Skifs platinasäljande Michelangelo ”inte hade en chans”. Någon? (Året är 1975)
(Att en annan inledningsvis icke namngiven person i levande livet heter Lars Norén avslöjas dock i slutet av boken…)
Ovannämnda historier är bara ett litet skrap på ytan i guldgruvan.
Köp! Läs! Och ha en skön semester!
Claes Olson
