Jonas Holgersson Snick Snack [Moserobie / Plugged]
Trumslagaren Jonas Holgersson har varit i hetluften i flera år, men har trots detta konstigt nog ej spelat in någon skiva i eget namn förut. Först nu är debuten ett faktum. På Snick Snack hörs han i en trio tillsammans med saxofonisten Karl-Martin Almqvist och basisten Christian Spering. Musiken är komponerad av Holgersson själv, men här finns även några bidrag från Karl-Martin Almqvist.
Mattis Cederborgs tuffa omslagsdesign ger en indikation på vad som skall strömma ut ur högtalarna. Musiken är vitaliserande och fylld med improvisationer som andas en morgonluft som sätter sinnelaget i rörelse.
Jonas Holgersson ges stort utrymme för ett luftigt rytmiskt spel som lyfts fram – fritt och energifyllt. Ensam gör han tre inslag. Kommunikationen med Karl-Martin och Christian är annars kännbart givande. Intentionen är att skapa improviserad musik i ett kollektiv – även om trummorna ligger långt fram i ljudbilden. Karl-Martins tenorsax är magnifik och sopransaxens lätta vibrato ger personlig karaktär.
Slutpläderingen ger en grupp med en frisk attityd som attraherar. GO
Bronk Bronk 2 [Prophone / Naxos]
Trion Astner / Lindvall / Lindvall – Staffan Astner (gitarr), Sven Lindvall (bas) och Per Lindvall (trummor) – tillhör alla Sveriges absoluta elit på sina respektive instrument. Att lista alla de svenska musiker de backat upp genom årens lopp skulle kräva betydligt större utrymme än vad som finns tillgängligt här på Musikindustrins server…
När de under gruppnamnet Bronk tillsammans får tillfälle att göra precis vad de vill blir resultatet en slags funkig jazz-rock med gitarristen Jeff Becks sena sjuttiotalsinspelningar som lämpligaste referens. Soundet är rock, attityden är jazz. På albumet gästas trion bl.a av Bengt Skogholt i JJ Cales Tahiti. Dessutom medverkar Eric Bibb och Sven Zetterberg i varsitt spår, vilket adderar bluesigt blå klanger till helheten.
Lördag 4 juni har Bronk releasekonsert på Fasching i Stockholm. CO
Marilyn Manzur Group Tangled Temptations & The Magic Box [Stunt / Naxos]
Att den danska slagverkaren Marilyn Manzur är en världsmusiker av rang bekräftas inte bara av hennes omtalad medverkan i såväl Miles Davis som bl.a Wayne Shorters, Jan Garbareks, Palle Danielssons och Gil Evans grupper – utan lika mycket av hennes egen musik. Det här dubbelalbumets två cd-skivor innehåller såväl nytt som något äldre material.
CD1 är en rik provkarta på hur Manzur med små medel kan skapa stor spänning. Musiken komponerades ursprungligen på beställningen av den experimentella teatergruppen Cantabile2:s, men fungerar ypperligt på egen hand. Slagverksklangerna kompletteras med melodislingor och harmonier som för tankarna till bl.a Miles färgstarka sista år.
CD2 innehåller bl.a sviten Magic Box, där musiken är skriven med utgångspunkt i danske Fredrik Lundins varma spel på basflöjt. I andra stycken är den svenske gitarristen Krister Jonsson slagverkarens viktigaste medspelare.
Som helhet en klart fascinerande musikupplevelse. CO
Tonight At Noon To Mingus, With Love [Prophone / Naxos]
Tonight At Noon är en finsk kvintett med Charles Mingus musik som ledstjärna. Skivan upptar åtta nummer av Mingus – med en besättning där förvånande nog ingen kontrabas (som hade en nyckelposition i Mingus) ingår. Detta kompenseras av att organisten Mikko Heleva övertagit en del av basgångarna.
Heleva tillför en accent kulör i gruppens sound. Den suggestiva Ecclusiastics är ett lysande exempel där även de unisona saxofonerna också skapar stämning.
Saxofonisterna är två, alt-barytonspelaren Mikko Innanen och tenoristen Jussi Kannaste. Trumpet och flygelhorn spelas av Jukka Eskola som i Duke Ellingtons Sound Of Love presterar ett lyriskt solo av högsta klass. Betyget passar också in på Mikko Innanens barytonspel i samma tema.
Gruppen gör verkligen heder åt Mingus intensiva och känsloladdade kompositioner. Här finns många eldfängda partier i Mingus anda. I Sound Of Love visas prov på den värme som han förde in i ballader.
Excentriskt grovkorniga Fables Of Faubus sätter med ypperliga soloinsatser nerverna i rörelse. Här skall också dynamiske trumslagaren André Sumelius spel framhållas. Snabba East Coasting slår det gnistor om. Här är André Sumelius primus motor såväl i komp som i soloarbete.
What Love? (som Mingus skrev redan 1939, då han bara var sjutton år) andas en härlig Mingus-atmosfär innan humorbestänkta Jelly Roll rundar av det inspirerande finska besöket.
Varför är förresten svenska arrangörer så avogt inställda till att engagera finska grupper? Det finns många musiker i grannlandet som är värda att presenteras för en svensk publik. GO
Lee Konitz, Brad Mehldau, Charlie Haden, Paul Motian Live At Birdland [ECM / Naxos]
I den här inspelningen från Birdland i New York 2009 visar altsaxofonisten Lee Konitz att han trots sina åttiotvå år fortfarande är en skapande improvisatör av klass. Pianisten Brad Mehldau, basisten Charlie Haden och trumslagaren Paul Motian är en inspirerande omgivning som får Konitz att okonstlat och spirituellt forma långa slingor. Musiken är inspelad under två kvällar där allt sker utan tillstymmelse till skyddsnät och repetitioner. Så kan riktigt stora musiker göra utan att resultatet blir lidande.
Mehldau är som förväntat en attraktion som verkligen lever upp till det lysande mottaganden han fått de senaste åren. Energin i hans väluppbyggda solon sinar aldrig och det finns toppar som bränner sig kvar, t.ex George Shearings Lullaby Of Birdland. Mehldaus spel bakom Konitz är kongenialt, det är två tänkande spelare som når varandra. Notera att det faktiskt skiljer mer än fyrtio år mellan de två.
Skivan upptar idel jazzmelodier av klassisk karaktär och har ett melodival som sitter som handsken: Lover Man, Solar, I Fall In Love Too Easily, You Stepped Out Of A Dream, Oleo… Hadens mörka bastoner och Motians lätta trumspel fullbordar den oväntade men spontana konserten som än en gång visar att sista förbrukningsdato aldrig är aktuellt för musiker med en egenkomponerad stil som Lee Konitz. Under den långa karriären har han inte enbart varit knuten till Lennie Tristano och den coola världen. Den svala altsaxen har även agerat i bebop och avantgarde-kretsar och dessutom har han gjort utflykter till den franska impressionistiska musiken. Oavsett stilformer har hans excellenta harmonisinne lyst igenom och skänkt musiken substans – då som nu. GO
Chris Barber Memories Of My Trip [Proper / Rootsy]
Att den i fjol 80-årsfirande engelske kapellmästaren och trombonisten Chris Barber under sina långa musikkarriär botaniserat i långt mer än bara den tradjazz han mest förknippats med märks direkt även om man bara kastar ett snabbt öga på gästlistan på den här 2D-samlingen. I spåren återfinns nämligen storheter som Eric Clapton, blueslegenderna Muddy Waters, James Cotton och Sonny Terry & Brownie McGee, skifflekungen Lonnie Donnegan, Jeff Healey, Keith Emerson (!), Mark Knopfler, Jools Holland, Rory Gallagher och Van Morrison.
På repertoaren står främst jazz och blues, med vissa inslag av gospel – och anrättningen känns trots sin väl rotade klassikerkaraktär faktiskt smått tidlös.
Att Barbers egen megahit Petite Fleur inte ens finns med i spåren noterar man först förvånat efteråt. Vilken gigant! CO
Göran Söllscher, Mats Bergström, Christer Karlberg, Mikael Neumann, Tobias Neumann For Ulrik [New Man Music / Naxos]
Det musikaliska innehållet i det här elegant förpackade albumet kan naturligtvis inte sorteras in under någon enskild musikkategori, men den självlärde danske legendaren Ulrik Neumanns gitarrmusik är till sin karaktär både så fritt gränsöverskridande och följsamt improvisatorisk att den även i sina mest strukturerat komponerade ögonblick mycket väl här kan få rubruceras som ”jazz”.
De fem medverkande gitarristerna hörs här i fyra Ulrik Neumann-kompositioner var och samtliga spår präglas av lika mycket kärlek som den tekniska ekvilibrism som styckena kräver.
Hela härligheten avrundas med ett bonusspår där den 1994 bortgångne mästaren hörs i sin egen Konsert för gitarr och stämpipa. Förträffligt. CO
