OKEJ:s färgstarka sidor rymde mycket… Blackie Lawless i W.A.S.P. frossade i köttslamsor. Samantha Fox poserade topless och Anna Book i blöt baddräkt. Dee Snider vässade tänderna. Dag Finn ställde sig i duschen och Christer Sandelin poserade i leopardmönstrad kroppsstrumpa. Peter LeMarc med pistol… Och Per Gessle krävde betalt för att vara med.
I dag medverkar Jörgen Holmstedt främst i Nostalgia och Sweden Rock Magazine. Här ger han sin syn på bl.a Carola, Europes manager Thomas Erdtman, chefredaktör Hans Hatwig och hela OKEJ-kulturen.
Med reportage om Ingemar Stenmark, ungdomsfilmer som P.S. Sista sommaren, G, Stockholmsnatt, Ingen kan älska som vi, Dirty Dancing och idag bortglömda Mr Big samt tv-serier som Dallas och V var ju OKEJ inte enbart en tidning om pop- (och rock-) musik, utan om en tidning om populärkultur i vidare bemärkelse. Vilka kriterier var det som styrde innehållet och utformningen av tidningen?
– Vi skrev om allt som ungdomarna gillade. Det var inte svårare än så. Sedan var bilderna enormt viktiga. Hans Hatwig, chefen, höll stenhårt på att OKEJ skulle vara bildmässig. Han sa alltid att man måste ha åtminstone tio olika bilder med sig från ett knäck, så att han kunde göra de där riktigt smällkaramelliga upplagen i tidningen. Sedan vräkte han på med alla färger och typsnitt som fanns. Men absolut inte på måfå, vilket många tycks tro. Allting var oerhört omsorgsfullt utmejslat, balanserat och genomtänkt.
Vad tyckte du som skrivande journalist om chefredaktör Hans Hatwigs motto "vi gör en tidning, ingen jävla bok"?
– Att han hade rätt. Det var ju en tidning, ingen bok! Som journalist fick man ändå skriva vilken text man ville. Hans hade sällan synpunkter på den, bara bilderna fanns där. Jo, förresten! Texten fick bara inte vara för lång, om det inte var något väldigt exklusivt.
– En gång höll han upp en artikel jag skrivit, klippte av den på mitten med ett jävulskt flin och sa "inga artiklar får vara länge än chefredaktören". Hans var 1,70, haha!
– Jag gillar Hans, han är Sveriges bäste tidningsmakare någonsin. Han borde ha samma status som Amelia Adamo – minst!
I den nu aktuella boken publiceras för första gången hela den intervju du gjorde med Carola 1990. Kan du berätta vad som egentligen hände då?
– Jag intervjuade Carola på senhösten 1990. Hon tyckte att samhället var för lössläppt med ungdomar som kysstes och kramades innan de var 18 år. Haha, jösses så snurrig hon var den gången! Man skulle heller inte ha sex förrän man var gift, "även om jag själv inte har levt så till punkt och pricka" tillade hon. Dessutom var det första gången hon bekräftade att hon hade haft en romans med Richard Herrey, som hon utmålade som en sol-och-vårare som "lämnade mig som en fläck därnere".
– När hennes manager Hans Larsson fick läsa intervjun så bönade och bad han om att få stoppa publiceringen, med motiveringen att den kunde ödelägga hennes stundande medverkan i Melodifestivalen 1991 – och hon hade ju blivit utsatt för ett sabotage i tävlingen 1990, då tv-bilden blev en svart ruta när hon sjöng.
– Vi gjorde en deal. Han fick stryka vissa saker mot att jag fick ett hemma hos-reportage med Carola och Runar. Jag var fullt nöjd, det numret sålde som tusan. Nu känns det kul att trycka intervjun i sin helhet. Larsson och Carola får tycka vad de vill…
Vilket av alla dina många OKEJ-reportage är du själv stoltast över – respektive skäms mest för?
– Stoltast är jag över att jag som ende journalist vågade näpsa Thomas Erdtman. Han var Europes manager och försökte styra vad man fick och inte fick skriva om bandet. På den tiden kröp hela den svenska mediakåren för Europe och Erdtman. Jag skrev om hans fasoner och Erdtman blev tokig av ilska, ungefär som om han och gruppen var heliga. Han krävde att jag skulle be om ursäkt. Aldrig! Det slutade med att vi vann hans respekt och Europe ställde upp för OKEJ igen.
– Jag skäms för att jag under en intervju med Anna Book nästan bara ställde frågor om hennes stora bröst och obefintliga sexliv. Dum som jag var trodde jag att hon var en ”tuttsångerska” à la Samantha Fox. Hela den intervjun censurerades, men även den är publicerad i sin helhet i boken. Mest för att påvisa att även jag gjorde bort mig, inte bara artisterna och deras representanter.
Claes Olson
