Med singeln En till himmel (med Lorentz från Lorentz från Lorentz M. Zackarias) har Monty – alias David Pagmar, f.d. Montt Mardiés – rent produktions- och låtskrivarmässigt tveklöst gjort en av årets svenska låtar med högst hitpotential. Frågan är hur snabbt han nu lyckas ta sig från indiekult till den Stora Popartist som hela det här färgsprakande albumet bevisar att han innerst inne är. Ollie Olson har mixat och mastrat en ljudbild som fullkomligt skimrar och lyser. I spåren finns ingenting annat än renaste popguld.
Singeln En till himmel är långt ifrån den enda låt här som har hög potential. Nästan varenda melodi är hypercatchy och var och varannan refräng har en förmåga att fastna redan vid första lyssningen. Monty må idag vara ett obekant för de flesta, men det vore stor skam om han fortfarande vore det när popåret 2010 så småningom ska summeras. CO
Timo Räisanen The Anatomy Of… [Razzia / Sony Music]
Stora delar av musikbranschen uppgraderades på Timo Räisanen kvaliteter som musikalisk underhållare, när han förra året gjorde bejublad succé som sjungande konferencier på SKAP:s stora vårfest. För den breda publiken har han det senaste året bl.a synts och hörts i både Körslaget, Melodifestivalen och P3 Guld. Mycket av hans eventuella ”indiestämpel” bör därmed ha tvättats bort – dock utan någon som helst förlorad heder!
”Timo Räisanen vill bli folkkär” lyder en rubrik på omslaget till Svenska Dagbladet Kultur idag. Inne i tidningen konstaterar artistens lugnt att ”folkkär är ett jättefint ord”.
– Jag vill bli älskad. Och jag är… en artist. Jag gillar att synas.
De smittsamma poprefränger som fyller detta femte soloalbum i ordningen lär innebära ganska goda odds för att så nu blir fallet. Forne kollegan Håkan Hellström är en given referens, men genom att sjunga på engelska – och framför allt sjunga på ett lite annorlunda sätt – så mejslar Timo Räisanen fram en egen liten kompassgång i karriären. En karriär som, i de flestas ögon, förmodligen precis bara har börjat. CO
Linda Sundblad Manifest [Roxy Recordings / Nordisk Film]
Linda Sundblads solokarriär efter åren som frontfigur i Lambretta började helt lysande med en stjärnsmäll i form av den stora singelhiten Oh Father 2006. Det följande albumet Oh My God blev dock inte alls den framgång som man hade kunnat förvänta sig, så de senaste åren har sångerskan laddat och arbetat i det tysta med sin musik – samtidigt som hon har synts offentligt och i media både som programledare och modell.
När hon nu återvänder till musikscenen så gör hon det på ny etikett och i delvis nya klanger. Det nya albumet innehåller en mer direkt klubborienterad musik än debuten och i de överlag mer elektroniskt komponerade spåren kan man höra fler inslag av såväl electro som disco och house. Det mesta bygger på poplåtar med melodier som blommar ut till fullo i refrängerna, men ofta ligger fokus på att bygga starka beats. Kermit har programmerat, producerat och mixat större delen av albumet, som har förgåtts av singlarna 2 All My Girls och Let’s Dance. CO
This Is Head 0001 [Adrian Recordings / Border]
I skivbolagets pressrelease refererar Mikael Nordlander till både Yessayer, U2, Neu!, LCD Soundsystem och (indirekt) Röyksopp. Det lustiga är att samtliga referenser faktiskt finns där i spåren – och att listan egentligen skulle kunna göras längre. Ytterligare en given referens är nämligen vissa förgreningar av postpunken och i tredje spåret låter bandets sångare osannolikt mycket som Thomas Di Leva för drygt 25 år sedan gjorde på sina första soloplattor.
De många trådarna och idéerna skulle mycket väl kunna få hela projektet att falla samman som ett korthus, men bandet lyckas faktiskt med sin ambition att skapa någonting mer än bara summan av medlemmarnas gemensamma skivsamling. ”Vår musik bygger på ömsesidig respekt mot varandras musikaliska infall och idéer”, säger man och och utan att kompromissa finner This Is Head faktiskt en egen zon någonstans mitt emellan rockscenen och dansgolvet. CO
Mother James Brute Noir [Rootsy.nu]
Svenska Mother James gräver på sitt andra album – uppföljare till 2008 års debut Stomping Grounds (som ifjol släpptes av ZIP Records / SonyRed i Nordamerika och bl.a finns i Quentin Tarantinos skivsamling) – djupt i New Orleans rika musikmylla. Resultatet är en ohämmad resa genom såväl blues, jazz, voodoo, gospel och rock. Inte helt oväntat hamnar man på Tom Waits musikaliska bakgård och sångaren Stefan Petersson gör ingenting för att dölja att mästerkocken Waits är den stora förebilden för den hett kokande grytan. Att det bland musikerna finns en person som spelat med såväl Waits som Elvis Costello (Bebe Risenfors) kommer inte som någon överraskning – inte heller det faktum att kontrabasisten Clas Lassbo även hörs i Miss Lis spektakulära band. Alla träskmarksfrälsta musikälskare har i Mother James ett givet namn värt att kolla upp på den svenska musikscenen. CO
Dear Martin The Dearest [Martin Edvardsson / Musichelp]
Den kunnige musikjournalisten Anders Lundquist har träffsäkert definierat Dear Martins musik som ”pop i elektroniska kläder, inte syntpop”. I spåren på Björn Martin Edvardssons enmansprojekts debutalbum ligger elegant skulpterade popsinglar som är fyllda av referenser till såväl Electric Light Orchestra och Flash And The Pan som Depeche Mode (tredjespåret We Are skulle nästan kunna vara hämtat från den engelska trions senaste album). Det hela är ytterst kompetent och den lilla avsaknaden av extra x-faktor i form av någon slags omisskännlig personlig touch kompenseras av de effektiva melodierna och slingorna. Första singeln American In Me har spelats i såväl P3 som på flera studentradiostationer och på fredag 26 mars gör firar Dean Martin releasen med en spelning på Klubb Breathless på Bonden Bar i Stockholm. Det lär kunna ges anledning att få återkomma. CO
Bruket En annan klass [Citybird]
The Hives brödrapar Howlin´ Pelle och Nicke Almqvist har producerat Bruket från hemstaden Fagersta – ett yngre band som lite slarvigt kan sägas befinna sig ungefär där The Hives själva befann sig för sådär tio år sedan. De stora skillnaderna är att Bruket sjunger på svenska och att man tveklöst står tydligare placerade med båda benen i punkmyllan. Musikaliskt ekar spåren av såväl tidiga blågula pionjärer som Skabb, Ebba Grön, Grisen Skriker och Raketerna. Även om här givetvis även finns referenser till senare efterföljare som De Lyckliga Kompisarna, Asta Kask och Charta 77, så ligger man närmare de sena sjuttiotalens band vars refränger och ackord snarare hade rötter i The Kinks, The Who och 60-talsgarage än i den senare tyngre rocken. Den kanske absoluta bästa referensen skulle kunna vara The Clashs första album och i likhet med den kanaliseras det här debutalbum starka energiflöden genom träffande texter och att allt överflödigt ”crap” är noggrant bortskuret. CO
