Utgivningar i korthet: 4 färska blågula CD
Jeanette Lindström Attitude & Orbit Control [Diesel Music/Playground]
Det är inte bara titeln på det nya albumet från sångerskan Jeanette Lindström som är lätt överjordisk. Hela det här albumet utstrålar atmosfärer och rymd. I versionen av Flaming Lips All We Have Is Now känns den jämförelsen t.o.m. mer än bildlik. Att Lindström på sin nya etikett Diesel har föregångare som Koop och Titiyo tycks i sådana ögonblick som en tanke mer än en händelse. Om de som följt Jeanette Lindström tidigare troligen oftast etiketterat henne som jazzsångerska är det betydligt svårare nu. Det handlar om ett välavvägt glidande mellan jazz, pop och folk. Norskan Anja Garbarek har rört sig i liknande territorier. Inte heller det är en dum koppling eftersom även Garbarek gästats av semilegenden Robert Wyatt, som på Lindströms album förekommer med såväl sin ytterst personliga röst som på trumpet. LN
Mange Myt A.D.H.D. (Alla dårar har drömmar) [Pilote Records/Universal Music]
Bakom namnet Mange Myt döljer sig en 35-åring från Sundsvall som tycks varit på gång med en debutplatta sedan hans hemstad brann. När albumet till sist anlänt visar det sig att Mange rör sig i ett musikaliskt mjukt, men ordmässigt fränare hiphop-fält. Till beats av bl.a. producentduon Collén & Webb berättas om utanförskap och innanför-dörrarna-våld i en nog ganska typisk svensk landsortsstad. Greppet har tagits förr i det svenska hiphop-sammanhanget. Men att Manges debut är efterlängtad visas av att albumet gör entré på en stark plats 36 på veckans albumlista. Bland gästerna finns Frida "Dunka mig gul och blå" Appelgren. LN
Markus Krunegård Prinsen av Peking/Lev som en gris dö som en hund [V2/Univerlas Music]
Markus Krunegård är fortsatt extremt kreativ. Rösten från Laakso, Hets och även Säkert! nöjer sig inte denna gång med ett album. Han presenterar simultant två album, totalt 26 nya låtar, och mer än en recensent har ansett att det blir lite väl mycket av det goda. MI ser inga sådana frågetecken runt det första, mer poporienterade albumet. Med ett stadigt beat lånat från 80-talister som The Cure eller svenska Ratata (vars Mauro Scocco producerat två låtar) gör Krunegård på Prinsen av Peking låtar som i den 80-talsvåg som råder i åtskilliga fall låter som potentiella P3-hits. Det andra albumet, mer sökande och skissartat, förtjänar möjligen en mer kritisk dissikering. Men överlag skapar de två plattorna snarast en positiv känsla av en artist som är ohejdbar, och hur många sådana har vi här i landet? LN
