Ursprungligen släpptes albumet David Bowie (vilket alltså Space Oddity-LP:n hette från början) 14 november 1969 i England. I USA gavs exakt samma skiva ut med titeln Man Of Words/Man Of Music – innan det efter David Bowies internationella genombrott som Ziggy Stardust hösten 1972 återutgavs med samma namn som hitsingeln.
Redan sommaren 1964 skivdebuterade Bowie med Davy Jones with The King Bees singel Liza Jane – en Stones-imiterande flopp (som dock resulterade i ett par TV-framträdanden). Året därpå följde han upp med The Mannish Boys lika framgångslösa singel I Pity The Fool, som förmodligen är mest intressant för att b-sidans Take My Tip var Bowies första egna skivutgivna komposition – och inte sämre än att en Kenny Miller några månader senare släppte en cover-version som a-sida!
Innan Bowie med sin nästa grupp The Lower Third fick ge ut sin första singel i USA; Can’t Help Thinking About Me (i januari 1966), hann sångaren under sitt riktiga namn Davy Jones solodebutera med You’ve Got A Habit Of Leaving. Att han därefter valde David Bowie som artistnamn och satsade fullt ut på en solokarriär hjälpte inte, utan under hela Swingin’ London-eran var och förblev allt han spelade in bara flopp på flopp på flopp…
– Space Oddity is your biggest success so far, isn’t it? frågar en programledare på BBC Bowie i en sekvens på den nu aktuella jubileumsutgåvan.
– No, it’s my only success, förtydligar Bowie.
Singeln Space Oddity släpptes inte långt efter Apollo 11:s månlandning sommaren 1969, men Bowie förnekar att låten skulle vara inspirerad av den händelsen och förklarar istället att Stanley Kubricks klassiska film 2001: A Space Odyssey är den verkliga inspirationskällan till låten (som han skrev redan året innan).
Just själva hitsingeln är inspelad tillsammans med Elton John-producenten Gus Dudgeon, men resten av originalalbumets nio spår är producerade av Bowies blivande högra hand Tony Visconti, som senare kom att producera eller vara Bowies medproducent av större delen av artistens fantastiska sjuttiokatalog (inklusive den ofta felaktigt Brian Eno-krediterade ”Berlin-trilogin”). Bland studiomusikerna finns bl.a keyboardisten Rick Wakeman, som senare även medverkade på klassiska Life On Mars.
Utöver titellåten så innehåller det här albumet inte några av de mest kända låtarna i artistens (fram tills på senare år) oerhört produktiva karriär. Senare singelutgivna Memory Of A Free Festival och färgstarka sånger som Cygnet Committee, Wild Boy From Freecloud och Unwashed And Somewhat Slightly Dazed är dock bara några av titlarna som Bowie-konnäsörerna gärna skulle vilja framhålla.
Jubileumsutgåvans CD2 innehåller hela 15 bonusspår, varav åtta tidigare varit officiellt outgivna. Två av dem är riktiga rariteter: de akustiska demoinspelningarna av Space Oddity och An Occasional Dream, som Bowie spelade in tillsammans med vännen och kollegan John ”Hutch” Hutchinson. Annat av intresse i bonusmaterialet är t.ex London Bye Ta-Ta, en låt som var tänkt som uppföljare till den stora singelhiten – men istället förblev helt outgiven och ohörd fram till 1989 (och nu). En BBC-inspelning av fram tills då outgivna Let Me Sleep Beside You (”mamma tycker att texten är för snuskig…”), den udda Conversation Piece (som dock fanns med som bonusspår på en cd-återutgivning av det här albumet redan på 90-talet), den särskilt inspelade singelversionen av Memory Of A Free Festival (gitarristen Mick Ronsons första inspelning med Bowie) och den italienska versionen av Space Oddity – Raggazzo Solo, Raggazza Sola – tillhör också de många pärlorna på CD2.
Massor av intressant information om Bowie, inspelningen och alla låtarna – samt mer! – står att läsa i Kevin Canns initierade liner notes i det välmatade 32-sidiga omslagshäftet till originalutgåvan, som även innehåller en faktaspäckad kronologi över hela inspelningsperioden. Men det här är inte bara ren rockhistoria. Det är dessutom oerhört inspirerande lyssning.
Claes Olson
Artist: David Bowie
Titel: Space Oddity (40th Anniversary Special Edition)
Bolag: EMI
Release: 15 oktober