På sitt tredje album blickar Mange Schmidt tillbaka på sin högstadietid och uppväxten runt Odenplan i Stockholm i slutet av 80-talet. I titellåten berättar Mange att han ”minns det som igår” och enligt honom själv var det under den tiden – hiphopens guldår – som hans musiksmak till stor del formades. Även albumets omslagsbild är faktiskt från samma år och är signerad av ett par gamla klasskompisar.
Första singeln Ledig tillhör den majoritet av spåren där Manges rap backas upp av musik signerad Saska Becker. I några spår bidrar Thomas Rusiak, Eye-n-I, Jonas Nordelius, Mohammed Ali och norske Tommy Tee. Hur är det möjligt? bygger förstås på Just D:s svenska hiphop-klassiker med samma titel – Håll käften del 3 bygger på en Dungen-sampling. CO
Eva Eastwood The Beat Goes On [Darrow/ BAM]
Med sitt senaste album – fjolårets Well Well Well – rusade Eva Eastwood rakt in på SverigeTopplistans andraplats. Fylld av självförtroende och i fortsatt riktning mot ett mer betydligt mer nutida rocksound än den rockabilly hon i början av karriären rotade sig i började hon skriva nya låtar av delvis nytt snitt. När hon tidigare i år gick in i BooStudio i Nacka med medproducenten Robert Wellfors gjordes det ytterligare en uppgradering tillsammans med sina musiker i bandet.
Även om flera låtar – t.ex den hårt drivande Packing Up To Hit The Road – rymmer tydliga musikaliska referenser till 50-talet, så är soundet väsentligt hårdare än förut. Eva Eastwood själv kallar musiken ”discobilly – lite 50-talstwang över gitarrerna och nästan rena discobeatet i rytmsektionen ibland”. Samtidigt finns här utrymme för en stämningsfullt nedtonad låt som Codeine och det nästan spöklikt nakna avslutningsnumret Gothenburg Alone. CO
Pernilla Andersson Ashbury Apples [Sheriff Records / WEA / Warner Music]
Efter att på fjolårets album Gör dig till hund ha sjungit på svenska återvänder Pernilla Andersson på sitt sjätte soloalbum – som är tillägnat miljöprojektet Ge fan i våra vatten – till den engelska som har varit hennes huvudsakliga språk ända sedan skivdebuten för tio år sedan. Även musikaliskt klingar de nya låtarna annorlunda jämfört med fjolårets svenska produktion. Det nya soundet är förändrat, produktionen mer effektfull och resultatet känns som en spännande uppdatering av sångerskans hela musikaliska uttryck.
Som vanligt består låtmaterialet nästan helt uteslutande av Pernilla Anderssons egna kompositioner, men efter att på sina senaste plattor ha tolkat såväl Bob Dylan som Olle Ljungström återfinns på repertoaren den här gången Judee Sills The Pearl samt en radikalt nedtonad version av Twisted Sisters Don’t Let Me Down (från det klassiska 80-talsalbumet Stay Hungry, som även rymde såväl We’re Not Gonna Take It som I Wanna Rock). Båda versionerna passar utmärkt in i det koncept som ligger till grund för Pernilla Anderssons såväl starkaste som mest personliga album hittills. CO
Alabamica Alabamica [Borderline / Border]
Kvartetten Alabamica består av Mattias Hellberg (kanske mest känd som sångare, men här i rollen som gitarrist), The (International) Noise Conspiracys trummis Ludwig Dahlberg och basisten Nikke Ström (Nationalteatern, Kleerup, Kristoffer Åström & The Rainaways, Leather Nun… "you name it!") – samt sångaren och gitarristen J.R. Collins, som har skrivit samtliga låtar på bandets debutalbum.
Direkt i öppningsspårets intensivt brinnande första takter slår det högexplosiva bandet fast att det är ruffigt opolerad rock som står på dagordningen. Soundet är ohämmat rakt upp i ansiktet, den uppkäftiga attityden känns punk som bäst och de yviga gitarrväggarna är kompromisslöst täta – trots att riffen hela tiden vrider sig runt sin egen axel. I vissa låtar ligger 60-talets klassiska garagerock nära till hands, i andra spår J Mascis iviga gitarrkreationer med Dinosaur Jr. Utan att kliva utanför de satta ramarna lyckas bandet variera sig genom albumets alla sju låtar. Resultatet är en skönt vitaliserande kick i skrevet. CO
Richard Hawley Truelove’s Gutter [Mute / EMI]
I Storbritannien är Richard Hawley en hyllad hjälte och hemstaden Sheffield – en stad han förknippas lika starkt med som Lou Reed förknippas med sitt New York och Di Leva med Gävle – är han en mänsklig institution av rang. Med sitt sjätte album förefaller nu Hawley kunna inta sin rättmäktiga plats även hos den svenska rockpubliken, som tidigare inte nämnvärt har noterat de tidigare soloalbum han har gjort sedan Pulps upplösning. I det senaste numret av Sonic presenteras Richard Hawley i ett stort sexsidigt reportage, uppbyggt kring en intervju gjord på artistens stampub Fagans i Sheffield.
De åtta låtarna på det nu aktuella sjätte soloalbumet är mäktigt drömskt arrangerande, med stråkarrangemang och sorgkantade sångrader som bärs på stora svävande moln av melankoli, kärlek, längtan, sorg och eftertänksamhet. Det är överväldigande vackert och känns – trots det nostalgiska sextiotalssoundet – väldigt, väldigt mycket hösten 2009. CO
