Hoola Bandoola Band tillhörde under 70-talets första hälft Sveriges absolut viktigaste grupper. Flera av bandets bästa och mest älskade sånger – signerade Mikael Wiehe och Björn Afzelius – lever än idag. Gruppen var central som en av ledstjärnorna inom proggrörelsen och såväl textmässigt som musikaliskt en av de grupper som starkast bidrog till att ge den nya svenska rockmusiken en egen identitet.
Tyvärr så är gruppens status idag kanske inte vad den borde vara, trots att bl.a såväl Imperiet som Thåström själv har sjungit och spelat in klassiska låtar som Fred och Keops pyramid.
Parallellt med sin berättelse om Hoola Bandoola Band skildrar Svedberg även sitt eget politiska uppvaknande under det tidiga 70-talet, på ett genomgående mycket självutlämnande sätt. Man kommer nära författaren – men tyvärr sker det lite på bekostnad av en djupare inblick i själva bandet.
Boken är klart läsvärd. Idén att rama in bandets historik med parallella inslag om tiden, staden och författarens eget liv och utveckling är på alla sätt ytterst lovvärd. Men personligen så saknar jag en fördjupad inblick i själva bandet och dess musikaliska utveckling. De cirka 200 sidorna vill liksom inte riktigt räcka till.
Många av oss läsare vet att det finns mycket mer att berätta om såväl bandets frontfigurer Mikael Wiehe och Björn Afzelius, som om resten av bandet. Förhoppningsvis kan den här boken utgöra startramp för ytterligare ett nytt bokprojekt om bandet.
Trots bl.a Håkan Laghers fantastiska böcker om Metronome och Ulf Lundell, trots Robert Lagerströms lysande Freddie Wadling-skildring Freak och trots nyligen publicerade böcker om såväl Broder Daniel som Jan Johansson, så är bra svenska musikbiografier – eller svenska musikbiografier överhuvudtaget – fortfarande en bristvara.
Claes Olson
Titel: Hoola Bandoola – om ett band, en tid, en stad
Författare: Örjan Svedberg
Förlag: Ordfront
Utg.datum: 15 september
