Man skulle säkert kunna skriva om Dohertys musik utan att behöva beröra hans livsstil, hans brist på välbefinnande och hans misshandlade känsloliv. Men när hans första soloalbum innehåller låttitlar som A Little Death Around The Eyes och Broken Love Song samt textrader som "covered in scars and full of heroin" är det lite svårt…
Lyssnar man lite slarvigt, med musiken i bakgrunden och texthäftet utom räckhåll, så hör man i och för sig bara en varierad samling rocklåtar – lite uptempo, lite ballader, men mest mellantempo – som nästan (med viss vilja) skulle kunna vara hämtade från The Kinks tidiga 70-talsproduktion. Nämnda A Little Death Around The Eyes är faktiskt ett ruskigt skönt rusigt svävande nummer, där Dohertys sångstämmor på ett suggestivt sätt ramas in av stråkar och kompet med den på hela albumet näst intill allestädes närvarande Blur-gitarristen Graham Coxson tillsammans med medlemmar från Babyshambles.
Mästerproducenten Stephen Street (The Smiths, Morrisey, Blur, The Sundays, Kaiser Chiefs) måste förmodligen tillskrivas stor del i att albumet är så sammanhållet som det är – det skrämmande trasiga som lyser igenom kan faktiskt snarast upplevas som "vackert". Och ragtime-numret Sweet By And By, en drift med tidigare kollegan Carl Barât (The Libertines), är bara ett enda stort smile.
Efter de många oerhört tunga fallen från höjderna med just The Libertines första år kändes redan Babyshambles senaste album som ett steg i rätt riktning. Fortsättningen känns mer lovande än på väldigt, väldigt länge…
CO
Lili & Susie Nu och då – det bästa med Lili & Susie [Lionheart / Universal]
Framgångarna med popdängan Show Me Heaven (som tog sig vidare till Andra chansen) betraktades snarast som en slags "bonus" av systrarna Päivärinta, som tidigt klargjorde att ett av de främsta skälen till deras medverkan i Melodisfestivalen i år var att påminna det svenska folket om sin existens – och att man nu är redo att tillsammans beträda musikscenen igen.
Nya samlingen Nu och då – det bästa med Lili & Susie fyller givetvis exakta samma funktion. Utöver Show Me Heaven, kommande singeln Tease Me och Mikael Rickfors-covern Turn Around så rymmer de totalt 19 spåren inte mindre än 16 tidigare Lili & Susie-låtar från den guldkantade karriären 1985-92. Här finns givetvis de största hitsen Oh Mama (signerad det på 80-talet mycket framgångsrika låtskrivarteamet Norell/Oson), What’s The Colour Of Love (signerad nyss nämnda team, med extra bidrag av Alexander Bard) och Where Eagles Fly (huvudsakligen av systrarna själva och deras sista stora 90-talshit). Utöver nämnda låtskrivare och producenter arbetade även bl.a Anders Hansson och Niklas Strömstedt med systrarna under deras första år – så att var och varann refräng från den eran fortfarand sitter som tuggummi i skallen är kanske inte så konstigt.
Perfekt i tajmning med den just nu aktuella vågen av nostalgisk 80-retro.
CO
Samuraj Cities Mixed Up Collections [Imperial / Playground]
Live kan Samuraj Cities vara en maniskt attackerande anfallsstyrka, men på det debutalbum man släppte för ett par år sedan hade man ännu inte lyckats formulera sitt personliga uttryck till fullo i studion. Som för att bevisa sig – och markera sina framflyttade positioner – inleder man här på sitt andra album direkt med en glödande ettrig gitarrslinga som vägrar släppa taget om lyssnaren förrän musiken har tystnat helt.
Turnéer till bland annat England, Irland, Frankrike, Holland, Belgien, Tyskland och de nordiska länderna har stärkt bandet i varenda muskel – men utan att på något sätt störa eller hämma det finmotoriska som gör att bandets rock känns som en slags naturlig fortsättning på The Cures tidiga åttiotal. En annan musikalisk referens är faktiskt Dinosaur Jr, som bandet i pressreleasen glatt lyfter fram att man har träffat på turnévägarna.
Vägen leder framåt.
CO
Hägga & The Thieves From The North Introducing The Thieves From The North [National / BAM]
National presenterar Hägga & The Thieves From The North som ny debutant på skiva, men efter ett 80-tal spelningar både på hemmaplan och utomlands (Frankrike, Italien och Finland) har bandet redan hunnit etablera en publik på viss nivå.
Kvintetten spelar en blandning av luftig pop med influenser från folkmusik – främst folkrock. Själva drar man sig inte för att kalla musiken freaky folk. Gitarren är nylonsträngad och sångmelodierna ofta arrangerad i stämmor. Trots de klart sextiotalistiska rötterna ligger man ändå relativt ”rätt i tiden” med framför allt ett antal amerikanska band just nu.
I april turnerar Hägga & The Thieves From The North i Sverige och efter ett par inledande spelningar i Stockholm (Södra Teatern och Landet) spelar man bl.a i Uppsala, Gävle Sundsvall, Karlskoga och Norrköping.
CO
Joe Bataan King Of Latin Soul” [Vampi Soul / Colectivo / BAM]
Joe Bataan tillhörde de absolute mest färgstarka inslagen på sextiotalets vibrerande boogaloo-scen i New York. Hans jättehit ”Subway Joe” tillhör skivetiketten Fania Records största klassiker.
Att Joe Bataan har ett musikaliskt liv även långt utanför boogaloons epicentrum är inte minst den här nyinspelade plattan ett bra exempel på. Från början var det meningen att de spanska lärjungarna i gruppen Los Fulanos bara skulle spela in en EP med honom i Barcelona förra vintern, men tycke uppstod och förutom nyversioner av bl.a nämnda Subway Joe, Johnny’s No Good och Special Girl finns här inte bara Curtis Mayfiels ”Gipsy Woman” och en sångversion av Gil Scott Herons The Bottle (som Bataan tidigare spelat in som instrumentalversion) utan även flera nya nummer.
När det är som bäst svänger det så det svartnar. Den avslutande liveinspelningen av Holland/Dozier/Hollands It’s A Good Feeling säger det mesta om hela plattan.
CO
Boogaloo Pow Wow – Dancefloor Rendez-Vous In Young NuYorica [Honest Jon / BAM]
Skivbutiken Honest Jon i London har de senaste åren presenterat en rad lysande samlingar i olika (för den breda publiken) mer eller mindre halvobskyra genrer – Boogaloo Pow Wow är ytterligare en mästerlig samling i raden. Musikstilen boogaloo utvecklades under sextiotalets senare hälft i New York av musiker med rötterna i främst kubansk och puertoricansk musik, som skapade ett färgstarkt pärlband med oemotståndliga hits där popens bästa hitkvaliteter mixades fram ur en bas på mambo, rock’n’roll, soul, jazz och rhythm’n’blues.
Honest Jons samling rymmer ett brett spektrum och tangerar i några spår sådant som kanske snarast skulle kategoriseras som salsa – men som ändå har en plats i sammanhanget. För höjdpunkter svarar bl.a häxmästaren Machito, Joe loco, Ray Berretto och Tito Rodriguez. Boogaloo kan ses som något av den ultimata partymusiken, men här i spåren finns även stillsammare låtar där text och sång snarast manar till tanke än dans.
Som helhet en mästerlig samling.
CO
Wheels On Fire Get Famous! [Big Legal Mess / BAM]
Den amerikanska kvintetten spelar larmig garagerock med en så befriande rättframhet att det känns som om de inte kan ha lämnat sin replokal i garaget på flera år, annat för att då och införskaffa nödvändig proviantering i form av burgare och bärs. När de inte har spelat har de legat på rygg och samlat kraft med tidiga Stones, Nugget-samlingen, en och annan bluesplatta på Chess-etiketten och då och då någon enstaka platta med The Stooges.
Bandets rock’n’roll är alltså skitig, rå, opolerad och totalt osminkad. Det blir aldrig mer kontrollerat än i den slide- och munspelsfärgade bluesen Corkscrew Blues, som nästa skulle kunna vara hämtad från The Rolling Stones Beggar’s Banquet eller Exile On Main Street.
Att orgeln som används är av märket Vox är naturligtvis en självklarhet. Organisten Susan Musser har varit med och skrivit Metal Mandy, som är en grundläggande lektion i hur sådana orglar skall användas.
Rekommenderas förbehållslöst till älskare av garagerock.
CO
Guy Davies Sweetheart Like You [Red House Records / Rootsy]
Med perfekt tajming till Bob Dylans turnépremiär i Sverige släpper Håkan Olsson på rootsy.nu den amerikanske sångaren och gitarristen Guy Davies album med en titellåt hämtad från albumet Infidels – Dylans sista stora ögonblick innan åttiotalet började gå snett.
Guy Davies gör en avspänt tillbakalutad tolkning och placerar musiken i den självfulla blandning av blues och folkmusik som genomsyrar hela albumet.
Till största delen består repertoaren av egna originalkompositioner, men utöver Dylan-låten finns här även nummer signerade Leadbelly, Son House, Willie Dixon, Muddy Waters och Big Joe Williams. Allt presenterat med samma självklart avspända anslag.
I omslagstexten riktar sig Guy Davies med ett leende till bluespuristerna i publiken och motiverar sitt val av titellåt med att "Bob Dylan was reincarnated from a very big fat black bluesman, and all that talent got squeezed into his skinny little body".
CO
