MI möter Leif Käck, som med plus 30 år som ledande A&R nu är A&R Director på Universal Music. En roll som triggades av en tragikomiskt vald titel på en show med GES.
Namnet på GES scenshow var på papperet klockrent. I realiteteten blev det tragikomiskt, men ändå med en branschmässigt intressant knorr.
När herrarna Glenmark, Eriksson och Strömstedt, GES, i april i år skulle köra show på The Theatre i Gothia Towers i Göteborg hade trion och deras kreativa bollplank Leif Käck enats om namnet ”Stanna världen en stund.”
Alla vet vad som hände. Allt scenmässigt stannade, alla utsålda föreställningar i såväl Göteborg som senare på Cirkus i Stockholm fick skickas in i en fortfarande vag framtid.
Men den ofrivilliga pausen fick en intressant följd på annat håll i branschen.
2018 lämnade Käck sin skapelse skivbolaget Roxy Recordings. Ett år senare fick han en förfrågan om att bli konsulterande rådgivare till Universal Musics då nytillträdde VD Joakim Johansson.
I somras, när insikten att uppehållet för live skulle bli långt, tackade Leif ja till att utöka den rollen till heltid. I dag har han titeln A & R Director och sitter i Universals ledningsgrupp.
– Jag hade efter Roxy frågat mig: ”Vad ska jag göra framöver?”. När Per Sundin skulle sluta förra året frågade Jocke mig. Det kändes genast intressant att ha det som ett deltidsjobb. I somras var det ingen tvekan att ett större uppdrag var lika spännande, säger ”Leffe” ett knappt halvår in på den förstärkta rollen.
Han och ”Jocke” Johansson hade delvis jobbat ihop tillbaka i tiden, på dåvarande SonyBMG. De hade även haft viss kontakt när Universal distribuerade och ett slag delägde Roxy. Men det var oftast via bolagets VD Per Sundin som Käck hade haft kontakt med Universal.
– Det var med Per som jag hade en historia. Det var först när Jocke ville signa Orup som jag kom närmare Jocke, det kändes klockrent från start, fortsätter Käck.
Vad gör du nu – och var jobbar du – kanske jag ska börja med att fråga?
– Jag är Jockes rådgivare i alla sorters frågor, mycket med A & R i centrum. Vi har bland annat gjort om A & R-upplägget och nystartat EMI Sweden med Misan (Mikael Wadström – MI:s anmärkning) som ansvarig. I våras arbetade jag hemifrån och nu är det både på kontoret och ibland hemifrån.
Får man fråga hur en gammal räv som du trivs i det nya digitala landskapet?
– Alldeles utmärkt. Jag tycker faktiskt inte att skillnaden mot förr är särskilt stor när vi talar A & R. Det handlar fortsatt om att bygga låtar och artister. Vi vill att våra artister ska ha en publik för att stå på en stor scen. Skillnaden är att det är ett annat sorts releaseflöde. HUR man för ut låtar och artister är helt annorlunda.
Hur svarar du på den eviga frågan: ”Behöver man verkligen ett skivbolag och i synnerhet ett majorbolag år 2020?”
– Jag svarar rakt av ja på den frågan. Det handlar fortsatt om att kunna erbjuda en fullservicelösning som inte går att ge som indiebolag, eller om man som artist gör det själv. Om att ha muskler, för att använda en klyscha. Vi har A & R-avdelningens olika grenar, en marknadsföringskunskap som är otrolig, helt enkelt ett sätt att jobba som är extremt kunnigt och up to date.
För en som varit med ett tag innebär Leif Käcks roll på en ledande major en trevlig vind från förr. Både i bemärkelsen att det inte är vanligt med så pass senior kunskap i dag men inte minst för att han varit med i centrala roller sedan 80-talet.
Det började med bandet Månsken i Enköping. Morfar hade varit musiklärare, det fanns massor av musik omkring honom. När idrotten inte ledde till de stora arenorna började han i 15–16-årsåldern snegla alltmer mot musikbranschen.
Månsken spelade på lokala klubben Joar Blå och runt om i Mälardalen. Det blev även ett album 1981 på etiketten RCA Victor, för övrigt inspelat i de studior hos skivbolaget Electra i Kista som tio år senare skulle bli hans arbetsplats på Warner, men det återkommer vi till.
– Vi var ett av många band som ville bli nya Gyllene Tider. Vi var ett av dom som inte lyckades, minns Leffe med ett lakoniskt leende om Månskens entré och snabba farväl.
Men albumets kaxiga titel Vi vill inte bli som er! uppfylldes så småningom för Käck själv. Han bara ville in i branschen och han hittade snart ett jobb på Stims redovisningsavdelning.
1984 togs ett steg närmare att jobba med artister och låtar när Anders Mörén scoutade honom till Stikkan Andersons förlag Sweden Music.
Där blev han snabbt bra kompis med Anders Glenmark som vid tiden blev allt hetare som producent. Någon gång kom Leffe själv med på ett hörn som körsångare, eller ”olika sorters skrän”, som han själv beskriver övningarna.
Han blev kvar på Sweden Music till 1991. Under tiden kontrakterade han sin protegé Orup till Warner Music i ett av de mer omskriva A & R-momenten i svensk pop.
Tre bolag hade sagt nej till låtskrivare Orup som artist. Däremot hade producenten Leif Larson tagit Orups låt Vill du inte ha mina kyssar till Björn Skifs.
Då slog svenska Warners färske A & R-chef Sanji Tandan till baserat i en demo med låtarna Jag blir hellre jagad av vargar, Är du redo?, Stanna hos dej och Min mor sa till mej.
Följden blev ett mäktigt genombrott för artisten Orup – Orup 2 sålde 350 000 – men också allt tätare band mellan Leif och Warner.
1992 började han jobba på Warner ihop med Tandan, vid det laget VD. Det blev sedan sex år på det bolaget inklusive toppar som när GES sålde 450 000 av sitt första album.
Under några av dessa år jobbade jag ihop med Leffe och fick på nära håll bland annat se ett typiskt exempel på den fingertoppskänsla och smak som gjort att han i dag är plus 30 år av framgångsrik A & R.
Min vän Magnus Högmyr, då bardiscjockey på en krog i Stockholm, hade fått en demo som var inlämnad av några killar från Kristinehamn. Bandet kallade sig Jumper. Omedelbart när jag hörde första låten Tapetklister sa jag till Magnus: ”Det där bara måste vi ge till Leffe Käck!”
Jag var själv färsk på promotionavdelningen på Warner och hade inte kunnat kontraktera gruppen. Men inte ens när jag strax senare gjort Käck sällskap på A & R-sidan tvekade jag om att den unga gruppen hamnat i rätt händer.
Hade jag fått ansvaret hade jag troligen valt en budgetinspelning i någon källare och sedan fokus på P3 och tidningen Pop, de vid tiden coola sammanhangen.
Leffe gick en annan väg. Han och Sanji Tandan bestämde att detta skulle bli STORT och helst dagen innan.
Stjärnproducenten Dan Sundqvist kallades in, Atlantisstudion hyrdes, Sven Dolling som gjort Jakob Hellmans enda albumomslag anlitades, Henrik Halvarsson tog lyxiga bilder.
Världen – och hypertrendiga POP – skulle nog inte kunna erövras, men Sverige skulle köras över av de värmländska slynglarna.
Och så blev det. Den breda publiken struntade helt i att Jumper kallades ”B-Kent”. Den köpte 150 000 album och nynnade med.
Själv summerar Leffe åren på Warner:
– Det var väldigt roligt. Vi hade med Sanji en mission att slå EMI och bli störst på svenskt. Dom hade varit det i evigheter. Vi lyckades 1995.
1998 gick Leffe vidare till Sony och inledde indirekt den koppling till det bolagets dåvarande VD Per Sundin som nästan 20 år senare skulle ge Käck dagens roll.
På Sony blev han så småningom även nordisk A & R-chef och hade roller i kontakten med delägda Diesel Music. Han jobbade med namn som Magnus Uggla, Meja, även här Orup, men inte minst med Bo Kaspers Orkester.
– Jag hade en gång jobbat med Bo Sundström på Warner, med hans första band Söner. Nu var Bo Kaspers etablerade men vi var många som tyckte att det fanns en nivå till i bandet. Det var inget större A & R-arbete, dom var väldigt klara på det viset. Men det behövdes planering, en dedikation från bolaget, där jag kunde hjälpa dem.
Efter fusionen till Sony BMG började han tröttna. ”Det var inte lika roligt längre” säger han kort i dag.
Fortsättningen blev egna Roxy Recordings. En indielabel som startade hårt och sedan ökade. Dessutom i passande pophistorisk miljö.
Det var hösten 2006 som Käck hade fått reda på att produktionsteamet Cheirons lokaler vid Fridhemsplan i Stockholm var lediga. Roxy – då bara Leffe och Filip Adamo – tog över gatuplanet och dessutom flyttade Anders Hansson in som producent i källaren.
Ett antal av bolagets artister spelade sedan in där. I ett skede hade man ett stall med namn som Orup, Magnus Uggla, Lena Philipsson. Sedan kom artister som Tomas Stenström och Tjuvjakt in i bolaget.
– Vi ville göra allt, från Malena Ernman till Hästpojken, skrattar Käck.
Roxy klev även in i Melodifestivalen och dominerade denna 2007 med artister som The Ark och Sarah Dawn Finer och Magnus Uggla. 2008 kom Käcks förre Warner-kollega Mårten Aglander in som VD. 2009 nådde bolaget den globala popscenen när Release Me med Agnes släpptes i 35 länder. Käck var en av dom som åkte runt och exporterade Agnes innan det till sist blev ett USA-kontrakt med Geffen och en jättehit i hela Europa.
Leffe kunde lägga en exporterfarenhet till en karriär som annars varit i princip Sverigefokuserad.
2011 blev Roxy delägt av sin distributör Universal sedan de senare köpt det danska bolaget MBO, som vid det laget hade delar i Roxy.
Det följdes dock snart av att Käck köpte loss Roxy sedan Universal fått EU-direktiv att avyttra delar av bolaget som en fortsättning på Universals köp av EMI/Virgin. Efter det kom Playground in som delägare i Roxy.
Samarbetet med Playground Music gällde sedan under Käcks resterande tid på Roxy. Mot slutet allt oftare kompletterat med projekt i showsammanhanget med artister som Orup, Lena Philipsson, Niklas Strömstedt och GES där han fungerar som kreativ producent.
Det lär bli mer av det sistnämnda. Men just nu är det alltså framförallt A&R som gäller.
Där påstår jag i vårt samtal att en del i ett artisteri betyder mer än andra för honom.
Han nickar bekräftande:
– Det stämmer. Texter är min stora drivkraft. Har alltid varit. Där har jag kunnat bidra mest.
Vilka är dina favoriter bland textförfattare – du slipper välja mellan de du jobbat tätast med?
– Oj! Ska jag nämna några alltid funnits med blir det: Bruce Springsteen, Elvis Costello, Paddy McAloon i Prefab Sprout, Magnus Lindberg, tidiga Ulf Lundell. Lars Winnerbäck, Veronica Maggio. Generellt tycker jag att svensk pop är roligare med svenska texter.
Vad har ni på gång nu som du brinner extra mycket för?
– Vi har massor av starka saker på gång, många nya namn. Jag vill slippa peka ut exempel. Men det är ingen brist på utmaningar. Det är lika spännande som någonsin.
Lars Nylin
