utgivningar 21 november 2013

UTGIVNINGAR Världsmusik i Sverige

Den i Sverige åren 1965-1985 bosatte multimusikern Don Cherry presenteras tillsammans med den likaledes ursprungligen amerikanske basisten och pianisten Red Mitchell (som bodde i Stockholm 1968-1992) på ett par nya Caprice-utgåvor med tidigare outgivet respektive återutgivet material. Dessutom uppmärksammas nu aktuella Stockholm Jazz Trio och Artistry Jazz Group.

Stockholm Jazz Trio Trio Reflections [Riverside / Border]

Stockholm Jazz Trio är en samspelt trea med genomarbetade arrangemang av ett slag som överväldigar och inger respekt. Det solistiska utrymmet och kvalitén får inte kliva åt sidan i de välsnidade partier som arbetats fram på ett förnämligt sätt. Det är sällan man får höra en svensk trio med en sådan solid profilering. Skivan utgörs av en brokad med skiftande melodier. Där ryms jazzstandards, svensk folkmusik och naturligtvis har man bläddrat i den amerikanska sångboken och vaskat fram guldkorn från Gershwin, Victor Young och Hoagy Carmichael. Skivan redovisar sexton välsvarvade melodier med en rigorös spellängd av sjuttiofem minuter! Var så säker, man får mycket för pengarna. Den konstnärliga kvalitén visar skarpsinne och pregnans.

Trion öppnar med Stella By Starlight som är en hyllning till Oscar Peterson. Slutnummer blir en mycket annorlunda version av Carmichaels Stardust där Jan Adefelts bas elegant med harmonisk känsla tolkar vers och melodi med ett sinnrikt spel. I Lyle Mays tribut till Bill Evans har han också en viktig roll bakom Daniel Tillings skira toner. Han är också skivans producent. I Moonglow, som för ovanlighetens skull öppnas i ett snabbt tempo, visar trumslagaren Jesper Kviberg upp ett glänsande spel med både vispar och stockar.

I Junior Mance Jubilation intar trion en lekfull attityd där Tillings snärtiga toner skapar en suggestiv rytmisk stämning. En magisk mörkblå stämning växer fram i Blues For The Nightgown. Yster lekfullhet visas i Monks Bye-Ya. I McCoy Tyners Inception möter man åter Kvibergs läckra trumspel. Ett stalltips är den graciösa tolkningen av Thad Jones sällan spelade pärla Ah, Henry – en av Thads många snilleblixtar. Detta en bråkdel av det stimulerade material som förpackats i en osedvanligt snyggt utformad informativ produkt. Stort beröm också till fotoarbetet och texthäftets utformning. Ljudkvalitén håller förväntad hög klass.

Göran Olson

Artistry Jazz Group Vivianity – The Favorite Song Collection Featuring Vivian Buczek [Volenza 7 Naxos]

Från tre tidigare inspelningar med Artistry Jazz Group har nu satts samman ett collage där sångerskan Viviane Buczek är speciellt belyst. Den omgivning som hon kan luta sig emot består av pianisten Jan Lundgren, danske gitarristen Jacob Fischer, basisten Hans Backenroth och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay. Gästsolister är trumpetaren Peter Asplund, två nummer. Rörblåsaren Klas Lindquist är med i ett nummer och flöjtisten Janne Bengtsson sitter in i tre.

Vivians schvungfulla stämma hörs i sånger från bl.a Cole Porter, bröderna Gershwin och André Previn. Till den kategorin hör What Is This Things Called Love?, It´s Alright With Me och Too Darn Hot. Svenskt är det med Nils Lindbergs As You Are som Red Mitchell textat. Ett överraskande nummer är Boplicity som Gil Evans och Miles Davis tolkade i början av femtiotalet. Vivian är en sångerska som verkligen kan associeras med ärlig jazzsång.

Göran Olson

Red Mitchell What I Am [Caprice / Naxos]

Amerikanske jazzmusikern Keith Red Mitchell lämnade Los Angeles för Stockholm 1968. Där stannade han i uppemot tjugofem år för att sedan återvända till hemlandet 1992. Där dog han samma år i Salem, Oregon. Red Mitchell hade många strängar på sin lyra. Han var en briljant basist och pianist. Han komponerade melodier och skrev poesi spetsad med politiska undertoner. Sången var också ett uttrycksmedel.

1978 spelades What I Am in i Reds lägenhet och på jazzklubb Fasching med olika grupperingar. Det var på LP-tiden. Från ensamnummer med Red vid flygeln framförande egna textade melodier. Han hörs också i nummer med trumpetaren Bosse Broberg, tenoristen Nisse Sandström, pianisten Göran Strandberg, basisten Sture Nordin och trumslagaren Rune Carlsson.

Göran Olson

Don Cherry Live In Stockholm [Caprice / Naxos]

Det är ett kulturpolitisky blödande sår och en skamfläck att Caprices existens ska behöva hänga på en så skör tråd som sedan sådär 5-6-7 år tillbaka är fallet… Att tala om kulturpolitik och i samma ögonblick hota det svenska skivbolagets verksamhet och gärning går helt enkelt inte ihop.

Efter den fina återutgivningen av Don Cherrys tidiga sjuttiotalsalbum Organic Music Society (som blev Caprices första dubbel-LP) presenterar man nu tre stycken tidigare outgivna stockholmsinspelningar med den åren 1965-1985 Sverige-baserade amerikanske trumpetaren. Inspelningarna är gjorda 1968 och 1971, men de analoga bandinspelningarna har i en oerhört väl genomförd digitaliseringsprocess och mastring fått en vitalitet som – tillsammans med det mycket vackra omslaget med de välskrivna texterna av Thomas Millroth och Jan Bruér – får det att kännas som om musiken är helt ny och skivan gjordes igår. Och det beror inte enbart på att Cherrys musik är tidlös.

Förutom Don Cherry medverkar här även Maffy Falay, Bernt Rosengren, Tommy Koverhult, Torbjörn Hultcrantz, Leif Wennerström, Rolf Olsson och Okay Temiz. Lyhört. På sin spets. På resa framåt, uppåt.

Thomas Millroth skriver att Don Cherrys musik har samma jordstammar som den store Gunnar Ekelöfs prosa och poesi. Det är bra liknelse. Samtidigt som musiken strävar uppåt mot den oändliga rymden så sitter rötterna djupt och har förgreningar runt om i all världens musiktraditioner. Gränslöst. ”Vilken rikedom, vilka färger och vilken generositet!”, som Lars Weck recenserade en av de konserter som den nu aktuella utgivningen är hämtad från (ABF Suite, inspelad på ABF-huset på Sveavägen, 2 september 1968).

Don Cherry skapade världsmusik innan begreppet ens fanns på kartan. Att han under ett par decennier gjorde det här i Sverige kan vi vara extra glada över. Låt Caprice även fortsättningsvis vårda de musikaliska minnena. Det kan knappast göra bättre än såhär!

Claes Olson

Bilden: Don Cherry och Bernt Rosengren (i bakgrunden). Foto: Christer Landergren