utgivningar 1 november 2012

UTGIVNINGAR Ny stor box med den store Duke Ellington

En ny Sony Music-box med Duke Ellingtons samtliga 50-talsalbum på Columbia-etiketten 9 CD visar upp den store mästarens breda färgspektra, både i svitform och enskilda melodier.

Duke Ellington The Complete Columbia Studio Albums Collection 1951-1958 [Columbia / Sony Music]

Femtiotalet var en fruktbar tid för Duke och hans mannar. Albumet Masterpieces By Ellington som öppnar upp den digra boxen välkomnar direkt med flera välkända nummer, som t.ex Mood Indigo, Sophisticated Lady och The Tattooed Bride (som faktiskt är från 1950). Därpå följer tre bonusspår från 1951: Vagabonds, Smada och Rock Skippin´ At The Blue Note. I de inledande numren är det Dukes alter ego Billy Strayhorn som spelar piano. Orkestern rymde även flera stora personligheter, som saxofonisterna Johnny Hodges, Paul Gonzales och barytonklippan Harry Carney. I trumpetsektion fanns fingerekvilibristen Clark Terry, som var en av Dukes stora solister genom åren.

Albumet Ellington Uptown, inspelat 1952, inleds med Skin Deep av trumslagaren Louis Bellson som spelade en period i bandet. Han har naturligtvis en huvudroll i melodin där trumpetsektionen svarar för aggressiva attacker. Andra nummer är The Mooche och A Tone Parallel To Harlem (även kallad Harlem Suite). Fortsättning följer med den tvådelade sviten The Controversial Suite samt danssviten The Liberian Suite. Även på den här skivan bör man kolla in Clark Terrys läckra spel – som i Perdido.

Dukes akilleshäl var, med några undantag, ofta hans val av sångsolister som verkligen kunde skifta i jazzkvalité. Ett av undantagen gäller Rosemary Clooney som hörs på skivan Blue Rose som Duke tillägnade henne. Sången lades på i efterhand vilket många tyckare hade åsikter om när skivan släpptes 1956. Rosemary gör attraktiva tolkningar av Billy Strayhorns Passion Flower samt Strayhorns och Dukes gemensamma Just-A-Sittin’ And A-Rockin’, I’m Checking Out And Goodbye och Grievin’ , där trumpetaren Cat Andersons höga toner imponerar. I Blue Rose exekverar sångerskan scatsång. En lockande klang får Mood Indigo där den ordlösa sången ställs mot Harry Carneys dova basklarinett. Även Willie Cooks trumpetspel bör uppmärksammas.

Den maffiga sviten A Drum Is A Woman var Dukes sätt att i musik beskriva jazzens ursprung och historia. Sångpartierna hanterades av den klassiska sångerskan Margret Tynes, och de mer jazzorienterade Joya Sherill och Ozzie Bailey. Duke har rollen som berättare i historien, som också lämnar utrymme för starka instrumentalsolon. Trumpetarna Clark Terry och Ray Nance har berättigade ytor att agera på. Sviten förstärks av percussionister och en harpist.

Dukes svit Such Sweet Thunder, är av många ansedd som den intressantaste och mest koloristiska av hans verk. Musiken baseras på William Shakespears A Midsummer Nights Dream. Här får musikerna ikläda sig pjäsens olika rollkaraktärer. Clark Terry ikläder sig t.ex rollen som Puck. I The Star-Crossed Lovers agerar Johnny Hodges och Paul Gonsalves Julia och Romeo. Sviten avslutas med Circle Of Fourths där Gonsalves fullständigt behärskar det snabba tempot. Skivan fortsätter med hela tio bonusspår och här konverteras The Star Crossed Lovers till titeln Pretty Girl med Hodges som lockande melodiförare.

Romantiskt inbjudande är skivan Ellington Indigos där Duke har lånat in flera melodier från The Great American Song Book. Autumn Leaves, som Ozzie Bailey sjunger, får där en lång smäktade version. Bredvid honom trumpetaren Ray Nance nu som violinist. Ann Ronells klassiska Willow Weep For Me tonar fram i likhet med Dancing In The Dark, Where Or When och Tenderly. Tenorsaxofonisten Paul Gonsalves tolkning av Where Or When är en av hela boxens absoluta toppar. Bland bonusspåren återfinns Night And Day samt fyra melodier från Dukes The Perfume Suite.

1943 skrev Duke Black Brown And Beige, en svit som kom att spelas när orkestern första gången framträdde på Carnegie Hall i New York. Duke ville med musiken ringa in de färgades historia i Amerika. För ändamålet behövde han en gospelsångerska. Det blev gospeldrottningen Mahalia Jackson som här framför Come Sunday på ett magiskt och känslosamt sätt. Psalm 23 ur den amerikanska psalmboken tolkar den religiösa sångerskan med urkraft och engagemang. Ett engagemang som kom att inspirera Aretha Franklin längre fram i tiden.

1958 spelade Dukes orkester till dans för gästerna på fashionabla Americana Hotel i Miami Beach. Närmare bestämt i hotellets supper club Bal Masque. Då hade orkestern en smäktande dansvänlig repertoar som Duke arrangerat. Här finns ett smakprov som överraskar, där all musik frånsett Satin Doll inte är komponerad av Duke. Pianisten Duke skådas här i helfigur omgiven av bland annat Jimmy Hamiltons softa klarinett och Paul Gonsalves sammetslena tenorsax. Skivan visar också att bandet mycket väl kunde förgylla en kväll för jazzanta danspar. Ofta glömmer man att de amerikanska storbanden vid en här tiden ofta spelade upp till dans mellan jazzkonserterna. Att de gillade dansmusiken märks i melodier som Alice Blue Gown, Poor Butterfly, Indian Love Call och The Peanut Vendor.

Den rika CD-boxens sista skiva The Cosmic Scene med Duke Ellingtons Spacemen är inspelad med ett reducerat storband med nio musiker. Öppningsspåret Avalon görs i arrangemang av Jimmy Hamilton, som även har arrangerat Early Autumn – Ralph Burns klassiska storbandsnummer för Woody Hermans orkester. I Body And Soul har Paul Gonsalves en feature. Temat presenteras i balladtempo, men övergår sedan i ett snabbt tempo där tenorsaxen blir storslagen i sina snabba utflykter. Stor uppvisning har Clark Terry i Spacemen som Duke tillägnat honom. Ett oväntat inslag är Lionel Hamptons Midnight Sun som har Jimmy Hamiltons klarinett i fokus. Att skivan också rymmer bandets signatur Take The A-Train känns helt riktigt efter exkursionen i Dukes geniala värld.

Göran Olson