i korthet – electro, opera, jazz, blues, rock och Bollywood

utgivningar
Tomas Andersson Wij Spår [Ebeneser / BAM]
Frågan är om det någonsin har funnits en svenskare vissångare än Tomas Andersson Wij. Med skarpsynt iakttagelseförmåga, i kombination med ett oerhört ”ursvenskt” tonfall i tilltalet, skildrar och fångar han klockrent den svenska nationalsjälen i tiden. I det inledande titelspåret på sitt nya album sjunger han om ”en motvillig längtan efter mörkret”, fångad på en promenad i solen över Västerbron – och vare sig man vill eller inte, så följer man honom som lyssnare vidare över bron och ner bland människorna i staden. Även om den musikaliska inramningen känns igen ända sedan Anderssons Wijs första steg som soloartist vid mitten av 90-talet, så har producenten Tobias Fröberg med små enkla medel lyckats skapa en både intressant och finstämd känsla i ljudbilden, vilket bidrar till att mötet med sångaren, berättaren och låtskrivaren känns nytt och spännande. CO

The Knife in collaboration with Mt. Sims and Planningtorock Tomorrow, In A Year [Rabid / Border]
Nu släpps den uppmärksammade opera baserad på Darwins evolutionsteorier, som syskonen Dreijer i The Knife förra året, i samarbete med Mt. Sims och Planningtorock komponerade till den danska performance-gruppen Pro Forma. Det här dubbelalbumet rymmer inte bara de nyskapande operaariorna, utan även den instrumentalmusik och de naturljud från bl.a Sydamerika, som i redigerad form inleder och avslutar den första skivan. Albumet avslutas med ett bonusspår där The Knife presenterar en alternativ version av Annie’s Box.
Den som förväntar sig dansanta electrospår i The Knifes anda, eller suggestiva electrorytmer à la Karin Dreijers soloprojekt Fever Ray, bör ställa in sig på en minst sagt annorlunda lyssnarupplevelse. Det här är modern konstmusik i uttryckets alla bemärkelser. Albumet släpps på Rabid Records 26 februari, på Brille i Storbritannien och på Cooperative Music i övriga Europa 1 mars samt på Mute i USA 9 mars. CO

Oddjob Clint [ACT / BAM]
Vid sidan av e.s.t. har Oddjob ända sedan sin grammisbelönade begynnelse i början av förra decenniet tillhört den kreativa svenska jazzscenens mest innovativa och nyskapande grupper. Efter att på sina fyra tidigare album ha nytolkat Jimi Hendrix, King Crimson och Kraftwerk går man nu vidare med en samling radikala omarbetningar av filmmusik, signerade bl.a Morricone och Lalo Schifrin. Alla teman har en sak gemensamt – de är kända från filmer med Clint Eastwood i huvudrollen. (Den jazzfrälste skådespelaren själv har för övrigt komponerat avslutningsspåret Let’s Do It, som första gången hördes i det gripande dramat Grace Is Gone 2007).
Clint är Oddjobs bredaste och mest varierade album hittills i karriären och bjuder på flera överraskningar. I det välkända öppningstemat The Good, The Bad and The Ugly knyter man an till sin tidigare Kraftwerk-ådra och presenterar en på rak trummaskinsrytmik baserad synth-produktion, som mycket väl skulle kunna ha varit hämtat från någon av den tyska elektronmusik-gruppens tidiga 70-talsalbum. I andra spår läggs grunden med minimalistiska linjer på basklarinett. Och över alltihopa svävar Goran Kajfes personliga, men djupt Miles Davis-influerade trumpetslingor.
Tillsammans med Sigge Lochs tyska skivbolag ACT och Thiessen Konzertagentur i Hamburg tar man nu sikte på världen – via Tyskland, där man kommer att turnera i april-maj. CO

Eric Bibb Booker’s Guitar [Telarc Blues / Naxos]
Eric Bibbs nya album tar avstamp i en sann historia baserad på en gitarr som en gång tillhörde den för mer än 100 år sedan födde blueslegenden Booker ”Bukka” White. På ett övertygande sätt gräver sig den svensk-amerikanske bluesmannen hela tiden allt djupare ner i den blåtonade bluesmyllan och med det här albumet når han rent musikaliskt nya höjder, tack vare den uppriktiga förkärleken för de genuint ärliga uttrycken. Ensam med sin gitarr, lyhört uppbackad av munspelaren Grant Dermody, skapar han men gungande ”walking” och ”talking blues” påtagligt starka stämningar och bilder. I egna Flood Water utgår den både konkreta och samtidigt mångbottnade texten från den katastrofala Mississippi-översvämningen i mitten av 1920-talet – som tidigare har legat till grund för sånger av såväl Charley Patton, Bessie Smith och John Lee Hooker som Bob Dylan. Själv menar Bibb att hans egen blues är inspirerad av bl.a Howlin’ Wolf, Skip James och ngoni från Mali. Albumets enda ”cover” är en laddad version av Blind Willie Johnsons Nobody’s Fault But Mine (som Led Zeppelin en gång i tiden gjorde anspråk på). CO

Paper An Object [Imperial Recordings / Novoton / Playground]
Svenska Paper är väldigt mycket England, tidigt 80-tal. Ett grått post-punk-landskap, där punkrevoltens frigjorda energier förs vidare i nya former, med såväl snärjig tysk krautrock som elegant brittisk konstrock (Bowie, Roxy Music) och Iggy Pop & The Stooges i botten.
Den stora ledstjärnan heter förstås Joy Division, hos vilka sömmarna mellan de olika inspirationskällorna har vävts samman så tätt att allt reser sig som en ny stark helhet. I likhet med stockholmsbandet Agent Side Grinder tar trion Paper vid någonstans där, samtidigt som man i brutala gitarrspår snarare rör sig bakåt mot sena 70-talsband som Wire.
Albumet An Object gavs ursprungligen ut redan 2008, men i samarbete mellan Imperial Recordings och Novoton ges det nu ut i omarbetad form – och ligger, konstigt nog, helt rätt i tiden. Här finns spår som låter fullkomligt fantastiska. Hypnotiska Strider är bara ett av flera. CO

Klas Lindquist Nonet You Need It [Imogen / Border]
Den lovande saxofonisten och kompositören Klas Lindqvists grupp med tre saxofoner, två trumpetare, trombon, valthorn, bas, trummor och (i vissa låtar) piano tillhör de senaste årens stora utropstecken på jazzscenen. Gruppens debutalbum Lift Off placerade sig förra året fyra i Orkesterjournalens omröstning om årets bästa svenska jazzskivor och även den här uppföljaren har rosats av recensenter. ”Ung jazz i landslagsklass” är bara ett av de många positiva omdömena som gruppen fått.
På repertoaren står huvudsakligen egna original komponerade av främst Lindqvist, men även av Petter Carlsson och Robert Nordmark. Med sitt säkra spel och sina sköna arrangemang drar man sig dock inte för att med lyckat resultat även ge sig på nummer signerade Duke Ellington och Billy Strayhorn, vars The Intimacy Of The Blues på ett stämningsfullt sätt avrundar den hellyckade heltimmen konsertinspelningar från fjolårets Sverige-turné. CO

Trinity Paris Eyes [Do Music / Plugged]
Den svenska orgeltrion Trinity – med trumpetaren Karl Olandersson, organisten Andreas Hellkvist och trummisen Ali Djeridi – spelar klassisk Hammond-jazz av den gamla skolan, med rötterna i sent 50-tal och tidigt 60-tal. Det svänger lika gruvligt om varenda låt, oavsett om det handlar om Irving Berlins (bl.a genom Falcos stora 80-talshit) välbekanta Puttin’ On The Ritz eller Larry Youngs titelspår. I raden av kända nummer från Herbie Hancock, Grant Green och Joey DeFrancesco m.fl, så drar sig inte Hellkvist för att även smyga in ett eget nummer – Strange Mood, som på inget sätt faller ur ramarna. Albumets höjdpunkter är dock de därefter följande två spåren: Horace Silvers sköna The Preacher och en oväntad tolkning av Povel Ramels Underbart är kort. Ytterst berömvärt! CO

Laxmikant Pyarelal Bollywood Remembers [Saregama / Colectivo / BAM]
Den oerhört färgsprakande musik som har fötts ur filmerna producerade i indiska Bollywood (med B, inte H!) har via såväl engelsk film och media, som en spirande klubbkultur (här i Sverige med hjärtat i Re:Orient och Södra Teaterns barklubbar vid Mosebacke Torg på Söder i Stockholm) de senaste tio-femton år spridits alltmer på våra egna breddgrader. Laxmikant och Pyarelal är två indiska kompositörer som med början i mitten av 1960-talet skapat flera av de mest älskade och hyllade soundtracken. Den här 2CD-samlingen (med undertiteln Best Of The EMI Years) samlar mer än två och en halv timme av deras alster från de senaste fem decennierna. En av pärlorna är den tidigare aldrig legalt skivutgivna (men ofta piratkopierade) india-soul-trippen Soul Of Bobby, som låter Curtis Mayfields Superfly vandra längs gatorna i Mumbais kriminella kvarter och mycket väl kan vara den bästa inkörsporten hittills till den här lika rika som säregna musikkulturen. CO

Kommentarer inaktiverade.

Annons

Annons