24 juni 2019

Bitter Sweet Symphony, ett slags avslut

Beskedet i maj att Richard Ashcroft i fortsättningen är den ende som har credits för The Verves Bitter Sweet Symphony är det (ganska) lyckliga slutet på en av de mer segslitna och märkliga processerna i pophistorien. Nu berättar Billboard hur det gick till. 

För några år sedan sa Richard Ashcroft ironiskt att Bitter Sweet Symphony var den bästa låten som Mick Jagger och Keith Richards skrivit på 20 år. Lika lång blev Ashcrofts väntan på beskedet om motsatsen, att det är han och ingen annan som skrivit låten. Beskedet kom vid förlagsgalan Ivor Novello Awards 23 maj, det var en påtagligt rörd Ashcroft som ställdes inför ett faktum som han längtat efter sedan 1997.

Billboard Magazine berättar denna vecka i en artikel hur det gick till när Steve Kutner och John Kennedy 2018 tog över Ashcrofts management och omedelbart föresatte sig att nysta upp det moment 22 gällande låtens credits som gällt sedan dess.

Den gången såg sig The Verve och skivbolaget EMI tvingade att lämna bort rättigheterna sedan de insett att credits visserligen hade inhämtats för sampling av fyra sekunder av Andrew Loog Oldhams orkesterversion av låten The Last Time, men att man missat att fixa tillstånd från originalversionens kompositörer, Jagger/Richards.

Allen Klein, som administrerar Stones-duons låtar skrivna från 1963 till 1971, satte hårt mot hårt och i fortsättningen gick alla pengar till Jagger/Richards. Billboard beräknar att det handlar om nivån 5 miljoner dollar. De enda pengar Ashcroft fått för låten på förlagssidan är 1000 dollar. 10 miljoner sålda exemplar av albumet Urban Hymns, en försäljning som drevs av tvistelåten, har fått förbli trösten för den ekonomiska och egomässiga frustration som Ashcroft upplevt i två decennier.

Det som löste knuten var att Kennedy/Kutner gick till Kleins dotter Jody Klein, som tog över dennes ABKCO vid hans död 2009. Klein gav rådet att managerduon skulle konfrontera Rolling Stones management. Så blev det och och under en lunch med Stones manager Joyce Smyth tyckte Kennedy/Kutner att de upplevde en viss förståelse för problemet.

Det tyckte uppenbarligen även Jagger/Richards. Tidigare hade Richards citerats om att detta helt var en sak för jurister att lösa. Nu hade han uppenbarligen ändrat sig, i april i år kom beskedet att Stones-duon avsagt sig alla framtida credits.

Ett ganska lyckligt slut alltså. Att Richard Ashcroft skulle få något slags postum kompensation för i princip noll förlagsintäkter 1997-2019 är nog att önska för mycket.

*

När vi ändå är inne på ämnet creditstvister. Här är några andra:

The JAM’s/ABBA The Queen And I

Engelska The JAM’s, senare KLF, lånade 1987 från ABBAs Dancing Queen och fann ingen förståelse från svenskarna. Efter att engelsmännen nekats möte med Björn Ulvaes/Benny Andersson under ett Sverigebesök valde de att elda upp en del av de redan pressade skivorna, resten kastade de överbord från en Nordsjöfärja.

The Turtles/De La Soul

1989 stämde gruppen The Turtles hiphopgruppen De La Soul för att de senare ansågs ha använt en oclearad sampling på albumet 3 Feet High And Rising. Fallet löstes utanför rättssalen och påverkade påtagligt hur man i fortsättningen samplade i hip.

The Chiffons/George Harrison My Sweet Lord

Den mest kända plagiatfejden någonsin. Ex-Beatlen Harrison fick 1970 en solohit som sex år senare innebar en tuff domstolsmatch med Chiffons, som gjort förebilden He’s So Fine.

Marvin Gaye/Robin Thicke Blurred Lines

Blurred Lines var en megahit 2013 när dödsboet efter Marvin Gaye hävdade att den var mer än lovligt samplad från Gayes 1977-hit Got To Give It Up. Thicke förlorade tvisten och fick betala motsvarande 50 miljoner svenska kronor.

Queen & David Bowie/Vanilla Ice Ice Ice Baby

Vanilla Ice förnekade länge att hans Ice Ice Baby från 1990 skulle vara baserad i Bowie/Queens Under Pressure från 1981. Men till sist hade han hört detta från så många hål att han betalade royalty till engelsmännen.

Lars Nylin