I fredags blev uppköpet av Downtown klart, en vecka efter att Europakommissionen godkänt affären. Daniel Johansson menar att, som alltid, finns det både positiva och negativa potentiella effekter av den här sortens affärer, beroende av vilket perspektiv man väljer.
Den 13 februari blev det klart att Virgin Music Group, som ägs av Universal Music Group, kan förvärva Downtown, inklusive FUGA, CD Baby, Songtrust med mera. En vecka senare, i fredags, var uppköpet officiellt genomfört, med en del direkta förändringar.
Justin Kalifowitz, som grundade Downtown år 2007, kliver av helt och hållet (förmodligen avsevärt mycket rikare än för en vecka sedan). Pieter van Rijn som varit CEO för Downtown senaste tiden blir nu COO på Virgin, och styrelseordförande Andrew Bergman, som varit med och byggt upp företaget ända sedan 2008, hoppar också av.
I ett brev till personalen skriver Kalifowitz bland annat:
”Our first hit was the 2007 ringtone of the year — a phrase that now feels museum-worthy. CDs were collapsing, streaming hadn’t yet found its footing, and most of the conversation centered on what was being lost. We saw something different. We believed more music would be created, not less. More entrepreneurs would enter the business, not fewer. More global participation. More direct relationships. The question wasn’t how to protect what had been — it was how to build for what was coming.”
Den här affären har varit lite av en vattendelare i branschen sedan december 2024 när det meddelades att Virgin avsåg att köpa upp Downtown. Indie-sektorn, med Impala i spetsen, har arbetat hårt för att stoppa affären, framför allt på grund av de risker som alltid följer med den här sortens stora uppköp.
FUGA är en av de absolut största distributörerna för indielabels, och Impala med flera har menat att uppköpet av Downtown bland annat skulle ge Virgin/UMG tillgång till känslig data från tusentals oberoende skivbolag. Även Europakommissionen gick på den linjen, varför Curve, den plattform som hanterar royaltyredovisning, måste säljas av till en annan aktör.
Curve är den tekniska plattform som många oberoende skivbolag använder för att räkna ut hur mycket pengar de ska betala till artister och producenter, och jag håller helt och hållet med om att den plattformen passar sig bäst hos någon annan.
Frågan är nu vem som kommer förvärva Curve?
Även den affären är villkorad, Downtown måste hitta en köpare och få den godkänd av kommissionen. Det finns ju några alternativ, man skulle kunna tänka sig att Concord eller Believe är möjliga, men risken är ju ganska stor att kommissionen även med dessa anser att makten bara flyttas till en annan stor aktör.
Man kan också tänka sig att investmentbolag som Fransisco Partners eller Lyric Capital Group, som ju tidigare redan varit involverade i Downtown, är potentiella köpare.
För kommissionen tror jag att den ideala köparen är ett bolag som inte bedriver egen skivbolags- eller distributionsverksamhet, för att undvika intressekonflikter, alternativt en så kallad ”management buyout”, där grundarna av Curve med hjälp av ett riskkapitalbolag tar över hela verksamheten, i princip som det var innan 2023.
Det var Tom Allen, Richard Johnson, och Ray Bush som grundade Curve 2019, och i januari 2023 köpte Downtown bolaget. Redan innan dess hade Downtown och Curve ett nära samarbete, och de tre grundarna har fortsatt på ledande positioner inom Downtown-koncernen även efter förvärvet.
Personligen lutar jag mest åt detta alternativ, Europakommissionen gillar ofta den sortens lösningar, men det är nog inte troligt att det kommer ske. Tom Allen, som numera är CTO på Downtown, skrev i helgen en ganska känslosam kommentar på LinkedIn:
”Myself and Richard built the team and the product, and they have carried this on and continued to build an incredible service. I’m absolutely gutted to have to divest this. I’ve chosen to stay with Downtown to see where this path takes me, whilst the rest of the team are leaving with the business. The human costs of a regulatory process are pretty heavy. Whilst everyone has had their say, we’ve had to quietly get on with our work and make the best of it, however it was to unfold. So it’s a sad day, as well an exciting one. One thing I know for certain though, is Curve are going to smash this next phase!”
Framtiden får utvisa vem som tar över Curve Royalty Systems, någonting kan vi nog ändå förvänta oss relativt snart.
Den stora frågan är ju vilka effekter uppköpet av Downtown, förutom Curve, kommer att få för branschen?
Det lättaste är att lära av historien, och det som närmast liknar den här affären är Sony Musics uppköp av The Orchard, som skedde successivt under åren 2012–2015.
Den affären resulterade i att inte så få negativa bolag lämnade The Orchard (jag väljer att inte ta med uppköpet av Phonofile etc just här), samtidigt som förvärvet också innebar stora möjligheter. De bolag som valde att stanna kvar fick tillgång till Sonys infrastruktur och nätverk på marknader där The Orchard tidigare inte hade lokal representation.
Sonys finansiella muskler gjorde att The Orchard, och bolagen, kunde ge större förskott jämfört med vad man kunnat göra tidigare, och den tekniska infrastrukturen kunde uppgraderas, inklusive de analysfunktioner som sedan utvecklades under åren efteråt.
Samtidigt, den stora kritiken från delar av indie-sektorn har varit att The Orchard nu egentligen bara är en förtäckt del av en major, och att om man använder sig av The Orchard är man i egentlig mening inte ”oberoende”.
Samtidigt har The Orchards vd, Brad Navin (som varit vd för The Orchard sedan 2009, dvs långt innan Sony köpte bolaget), i flera intervjuer poängterat att Sony tydligt har låtit dem fungera som en separat enhet.
Kritiken verkar i mycket hög grad handla om strukturell makt, snarare än om huruvida oberoende bolag verkligen får fortsätta fungera oberoende, även när en major äger distributören. Det finns gott om exempel på oberoende bolag som fortsatt är fullständigt nöjda med The Orchard som samarbetspartner, och snarare kunnat dra nytta av de positiva effekter som den affären innebar.
Tillbaka till Downtown-affären. Jag tror att vi kan förvänta oss något liknande även här.
Universal har tydligt sagt att FUGA och CD Baby kommer behålla sina unika varumärken och företagskulturer, och fungera som distinkta enheter inom Virgin Music Group. Att utse Pieter van Rijn, fram till i fredags alltså vd för Downtown, till operativ chef för hela Virgin Music Group, är ett tydligt drag att försöka lugna till exempel FUGAs kunder.
Majoriteten av de som använder CD Baby tror jag inte kommer reagera nämnvärt, många av dem kommer nog inte ens vara medvetna om att distributören har bytt ägare. Om det inte händer några drastiska förändringar på plattformen.
Så, för att sammanfatta, det man vinner i effektivitet, förlorar man kanske i ”neutralitet”. Och det finns så klart risker.
Vad händer om Universal återigen skulle hamna i klinch med TikTok till exempel, så som hände för två år sen, när UMG stängde ner hela sin katalog från appen? Kommer alla bolag och DIY-artister som använder sig av FUGA och CD Baby i så fall automatiskt åka med på en sådan aktion?
Å andra sidan, som liten artist eller litet bolag, skulle man inte istället kunna se det som en trygghet, att världens största skivbolag finns på samma sida för att tvinga fram rättvisa villkor i relationen med digitala plattformar?
Verkligheten är inte alltid enkel, och det finns alltid olika perspektiv på saker och ting. I det här fallet står jag nog någonstans i mitten (inte helt ovanligt för mig), men jag hoppas för alla i hela branschen att de intentioner UMG/Virgin signalerat kommer hålla i sig, och att Curve naturligtvis får en ny ägare som alla är nöjda med.
Jag tycker själv att det ibland är lite svårt att hantera begreppet ”oberoende” i en värld där allt är sammanlänkat, och vi alla är extremt beroende av allt från statistikplattformar till distributörer till streamingtjänster och kortvideoappar. Allt handlar ju om intention och hur man vill att musiken ska utvecklas framgent.
Där tror jag alla någonstans är överens, vi behöver en fortsatt bredd, fortsatta möjligheter för bolag och artister att kunna investera i ny musik, och rättvisa och transparenta fördelningssystem.
Då tror jag nästan det största hotet mot att våga satsa på nya artister och ny musik ligger i att folk väljer att lyssna alldeles för mycket på gamla godingar…
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
